Archive for Tonåring i Iran

Lagar är inte kultur

Ofta så ställs det frågor till mig angående Iran och om kulturen där. De flesta frågor handlar om kvinnans roll i familjen och i samhället. Ibland blir jag förvånad av frågorna, anledningen till min förvåning är att svaren är så självklara för mig men jag kan förstå varför folk frågar.

En vanlig fråga är:

Får kvinnan gifta sig med vem hon vill?

Absolut, det är väldigt vanligt att tjejer har pojkvänner i Iran, alla föräldrar godkänner det dock inte med de flesta tjejer bryr sig inte om detta. Jag kan säga att de flesta tjejer i de klasser jag gick hade minst en pojkvän någon gång under högstadiet och gymnasiet. Vissa hade två eller till och med tre samtidigt.  Jag har alltså gått på 3 skolor under den tiden jag bodde där nere. De görs i smyg och det innebär stora risker att skaffa pojkvänner men det är risker som de flesta tjejer är villiga att ta. De iranska tjejerna gör som de vill oavsett vad lagen eller föräldrarna säger.

Jag upplever att föräldrarnas motvilja till att låta döttrarna ha pojkvänner oftast är på grund av faran med att ha en pojkvän.  Kvinnor har en svagt rättsskydd och blir man gripen tillsammans med en man på gatan utan att ha bevis på att man är gift eller förlovad så kan man hamna i knipa. Många är också rädda att barnen ska råka illa ut när de dejtar i gymnasieålder för de flesta föräldrarna låter barnen dejta när de kommer ut ur tonåren.

Man brukar säga att universiteten i Iran är  världens största match making – paradis. Det är den första utbildningsinstans där kvinnor och män är blandade. Där kan man prata, umgås och dejta killar utan att råka illa ut, universitetslokalerna är som en skyddad plats, där finns oftast inte ordningspolisen. Det är dock ”hands off”, alltså prata men inte röra. Min kusin berättade att hon blev bjuden till 12 bröllop under sitt första år på högskolan då klasskamrater gifte sig.

Jag hade själv en pojkvän när jag var 17 år gammal, det var en ganska sen ålder att skaffa sig pojkvän och jag minns att mina kompisar hade tjatat på mig att börja dejta. Jag var dock lite feg och hade blivit uppvuxen i Sverige (där man lär sig att följa lagarna till punkt och pricka) så jag vågade inte ta de riskter som en pojkvän medförde. En dag så berättade min bästa vän att hon hade ordnat en ”blind date” till mig med sin pojkväns kusin. Jag var nervös och ville inte till en början men jag föll till slut för grupptrycket från klasskompisarna som tjatade på mig en hel vecka.

Jag träffade A för första gången på ett kafé, jag kommer ihåg att vi pratade i timmar och sedan när vi skulle gå hem så bytte vi nummer. Det var så vi blev tillsammans.

Man måste komma ihåg att lagar och kultur är två helt separata ting. Iran har haft dessa hårda kvinnodiskriminerade lagarna i enbart 30 år, kulturen ändras inte på så kort tid. Tjejer i Iran gör exakt vad de vill, de har pojkvänner, dejtar och gifter sig med vem de vill.

Självklart finns det skitstövlar som behandlar sina fruar och döttrar illa, men det finns det ju även i Sverige. Skillnaden är ju bara att här har kvinnor som far illa ett lagligt stöd från staten medan kvinnor i Iran saknar detta stöd. Detta betyder dock inte att Irans kultur är uppbyggd på att mannen är starkare än kvinnan och bestämmer över henne. Jag skulle vilja säga att persiska kvinnor uppfostras att ha skinn på näsan och ta för sig av både sina föräldrar men även som en konsekvens av samhällets hårda lagar. Man måste uppfostras till en tuffing för att klara av att bryta mot lagar så grovt som de flesta tjejer gör.

Tjej

http://www.molon.de/galleries/Iran/Isfahan/Central/img.php?pic=25

Annonser

Comments (2) »

Tonårsrevolt

Shadi skriver:

Jag minns det som att det vore igår, vi satt på ett prov, det sista slutprovet för terminen. Det skulle hålla på i 3 timmar och sedan skulle alla åka hem. Vår vicerektor brukade cirkulera med bilen runt skolan och kvarteren runtom för att se att alla tog den vanliga vägen hem och inte sprang iväg på egna upptåg. Det fick man inte göra som flicka, hemmet och skolan var de enda ställen som vi fick vistas på. Även de flesta föräldrar är stränga mot sina 14-åringar, de ska inte få springa runt på gatorna och med all rätt, det kan vara farligt. Tehrans gator är inte som de svenska gatorna, där måste man vara försiktig. Det är först när barnen bli myndiga som de släpper mer på tyglarna. Jag satt kvar med det tråkiga historiaprovet medan mina tre bästa vänner Bahareh, Mona och Atefeh stod vid ingången till provsalen och gjorde grimaser, tittade på klockan för att visa att jag skulle skynda mig eller bara mimade ”skynda dig!” till mig. Jag stod mellan valen, ska jag följa med mina vänner och nöja mig med godkänt eller skriva klart provet och få ett bra betyg.

Jag valde mina vänner och lämnade in provet efter bara en timma med fjärilar i magen. Atefeh hade en plan för hur vi skulle ta oss ut ur skolan utan att bli upptäckta. Vi skulle vänta på att någon besökte vår rektor som hade sin dörr mot utgången och sedan skulle vi smita ut tyst och stilla. Så gjorde vi, rektorn fick besök och under det lilla ögonblick som hon inte såg på smet vi ut.

Vi sprang fort ifrån skolbyggnaden för att ingen skulle se oss, vilken frihet! Nu hade vi 2 timmar för oss själva att göra precis som vi ville. Vi sminkade oss ordentligt och drog fram hår så att det skulle synas så mycket som möjligt under slöjan och sedan tog vi en taxi till stan. Stan var full av folk, försäljare och fruktstånd. Vi köpte varsin glass och började spana efter något som var sällsynt i våra liv, nämligen pojkar. Atefeh passade på att ringa sin pojkvän eftersom det var svårt att göra det hemma utan att hennes föräldrar skulle märka. Vi stod alla på gatan, åt glass och skrattade så som vi aldrig gjort förut. Kroppen var full av adrenalin, tanken på att rektorn skulle märka att vi var borta från skolan gjorde mig nervös och det tror jag alla vi kände, denna adrenalinrusch resulterade i skrattanfall. Plötsligt kommer en pojke fram till mig, han var lång, stilig med vackra mörka ögon, han log mot mig.

-Hej, jag heter Saeed, vad heter du? frågar han mig.

Jag som var nervös redan som det var höll på att svimma, jag pratade aldrig med pojkar och detta var ovant för mig. Bahareh ser det och börjar prata med honom för att ge mig lite tid att samla mig.

Jag svarar efter en stund ett ”hitte på”-namn, det gör alla flickor i Iran, det är farligt att svara med sitt riktiga namn. Om det skulle visa sig att man blir påkommen med en pojke så ska man kunna säga att man inte känner varandra och detta blir enklare om han inte vet om ens riktiga namn.

Han pratade en stund med mig och jag försöker att svara så gott jag kunde men var för nervös för att finna orden. Saeed sa att han gärna ville träffa mig igen och frågade om jag vill ta hans telefonnummer. I Iran är det farligt för en flicka att ge sitt nummer till pojkar, genom att få deras nummer så har man själv kontroll på hur ens kontakt med varandra ska se ut. Annars finns det risk att de ringer hem till en när ens föräldrar svarar och även om man oftast lägger på när en flickas föräldrar svarar så kan det verka suspekt. Detta var alltså innan mobiltelefonen och nummerpresentatörernas tid. Jag tog blygt emot hans telefonnummer och han fick mig att lova att ringa honom.

Tiden gick snabbt och vi var tvungna att skynda oss tillbaka till skolan. Vi tog en taxi och kom fram precis i rätt tid, vi smög fram till utgången och agerade som att vi precis har lämnat in provet och ska gå hem. Vicerektor började sin runda och vi gick hem med fjärilar i magen, idag trotsade vi de vuxna.

Denna dag var den första jag kan minnas av alla dagar där vi gjorde förbjudna eller farliga saker, vi vågade mer hela tiden och ibland blev vi ertappade med stränga straff som påföljd. Men inget straff i världen kunde få oss att sluta, för den känslan vi hade när vi bröt mot regler och gick vår egen väg var fantastiskt. Det var som att vi sa: ni äger inte mig. Det var en känsla av revolt.

Comments (2) »

Det dansande folket

Det Iranska folket dansar sig genom hela livet. På fester, besök hos släktingar, födelsedagskalas ja alltid när en grupp människor träffas så sätter de på musik och dansar. Jag tror att det är genom dansen som de skakar bort sina problem för stunden och fokuserar på nuet. Den persiska dansen har den effekten på en, man bara släpper loss och  rör på höfter, händer och hela kroppen. Många som har sett iranier dansa säger att det är en väldigt sensuell dans.

Det är olagligt att dansa I Iran, konsekvenserna är hårda staff för den som ses dansa så fester hålla hemliga, man drar ner persienner och ser till att musiken inte är så hög att det hörs ut.

Jag ska dela med mig av ett av mina starkaste minnen jag har från den tiden jag bodde där.

Jag hade bott med min mamma i nästan 1 år då min mammas kusin bjöd oss till sin sommarvilla i norra Iran. Det var underbart, villan låg i ett stort villaby fullt av andra villor med trevliga människor nära kaspiska havet. Redan första dagen lärde vi känna ungdomar  som vi umgicks med. Vi satt och pratade och hade det trevligt mitt i villabyns torg. Några gånger per dag så körde ordningspolisen förbi, när man såg den så rättade man till slöjan och stod killar och tjejer och pratade så skingrades de snabbt så att de inte skulle bli tagna.

På kvällen blev det ännu mer liv och rörelse på torget, det tändes en eld vid stranden och stämningen var så härlig där. Några sjöng, par höll hand och barn lekte. Helt plötsligt dök 3 bilar upp, dörrarna öppnades och ut kom hög musik.

Människor samlades vid bilarna och plötsligt började alla dansa. Nästan 50 personer dansade där av glädje, av att äntligen ta sig friheten att göra någonting de är födda till att göra men som är förbjudet enligt lag. Att dansa är en mänsklig rättighet som många inte uppskattar förrän det förbjuds, det är först då man vet att det inte går att leva utan det.

Det bildades en stor ring av alla vuxna och barnen dansade i mitten av ringen. Män och kvinnor, unga och gamla dansade tillsammans ute i det fria utan att bry sig om vad som kunde hända dem om de blev upptäckta. Jag kände en euforisk känsla av att tillsammans med så många människor bryta mot lagen så grovt, men jag brydde mig inte för jag kände mig fri och då fortsatte jag. Känslan av att trotsa något som förbjuder ens grundläggande rättigheter är obeskrivlig, det är frihet och man kan inte sluta.

Helt plötsligt hörde vi orden ”komitee” (ordningspolis), det var några som hade stått och hållt utkik efter ordningspoliserna som kom springade. Lika snabbt som musiken hade startat så avslutades den, bilarna körde iväg och människor sprang iväg och skingrades.

Det var till den här låten vi dansade till, längre tid än så här hann vi inte dansa. Fortfarande när jag hör denna låt så får jag rysningar i hela kroppen.

Skrivet av: Shadi

Comments (4) »

Min mamma

Sista gången som jag såg min mamma innan vi flyttade till Sverige var jag 3 år. Jag minns henne inte alls trots att jag har ganska klara minnen från den tiden. Hon finns dock inte i någon av dem. Lagarna ger vårdnaden till pappan vid skilsmässa. Idag är iranska kvinnor smarta och skriver långa äktenskapsförord för att kringgå de kvinnofientliga äktenskapslagarna men min mamma gifte sig innan revolutionen så inga äktenskapsförord skrevs. Efter revolutionen då de skiljde sig gick vårdnaden till min pappa som hade full kontroll över hur jag skulle leva.

Jag saknade aldrig att ha en mamma, jag visste ju inte hur det var att ha en mamma och vet man inte hur det känns så saknar man det inte. Nästa gång jag träffade henne igen var jag 13 år. Jag minns det så väl, hon stod vid flygplatsen med en inslagen present i handen. En liten kvinna, inte mer än 155 cm lång. Hon var helt söndergråten och när hon fick syn på mig så sprang fram och kramade mig hårt och länge. Fortfarande kunde jag inte känna någonting, ingenting. Jag tyckte det var obehagligt att jag åtminstone inte var glad att se henne.

När jag flyttade till Iran så bodde jag hos min farmor  i en stad som heter Sari i norra Iran. Min pappa hade fortfarande vårdnaden om mig och min farmor fick ta över den under tiden jag bodde där. Efter att ha bott med min farmor i 2 år så fick jag en dag en känsla av att jag ville bo med min mamma. Jag hade under dessa 2 år träffat henne några enstaka gånger men nu så ville jag träffa henne och bo med henne. Jag vet inte var känslan kom ifrån men jag bara kände det. Så jag gick till en telefonautomat och ringde henne. Jag bad henne att åka till Sari från Tehran där hon bodde (40 mil resa) och hämta mig för nu vill jag bo med dig. Min mamma åkte samma dag och jag sa hejdå till alla mina chockade släktingar och reste iväg med henne till Tehran.

Trots att hon aldrig träffade mig så hade jag ett eget rum i hennes lägenhet så första natten så fick jag sova i min egen säng i mitt eget rum. Min mamma kunde inte släppa mig ur sikte så hon sov på golvet bredvid min säng.

För något år sedan så berättade hon för mig att hennes lägenhet var uthyrd och hon bodde med sina föräldrar innan jag flyttade till henne. En dag så fick hon en känsla av att be hyresgästerna att flytta och hon började inreda lägenheten och göra ett rum till mig. Sex månader senare ringde jag och sa att jag ville flytta till henne.

Jag undrar om kärlek gör oss lyhörda till de vi älskar trots att vi inte kan prata med dem.

De åren jag bodde med min mamma var de lyckligaste i hela mitt liv, jag kände mig trygg i mig själv av att vara med henne. Jag upptäckte att vi var väldigt lika varandra. Vi är båda väldigt djurintresserade, vi båda har väldigt lätt för att gråta både av glädje och sorg och visa känslor överlag. Vi båda är väldigt tankspridda, stora dagdrömmare och lite klumpiga.

När jag var gravid med lillen så sa hon att hon skulle komma till Sverige för att hjälpa mig och sen dess så bor hon här hos oss sex månader per år. Under den tid som hon har varit här så har vi kommit väldigt nära varandra. Jag känner att jag har knutit an till henne, det är bara under de senaste året som jag känner att hon är min mamma och det är först nu som jag vet hur det känns att ha en mamma. Vuxenanknytning till en förälder är tydligen möjlig och jag tror att det är just min anknytning till henne som har gjort att de sista pusselbiten har fallit på plats i mitt liv.

Min mamma och lillen

Skrivet av: Shadi

Comments (2) »

Slöjan

I Iran är det obligatoriskt att bära slöja som kvinna och det är hårda staff om man går utan. Det första de flesta brukar säga när jag berättar att jag har bott i Iran som tonåring är: ”Var det inte svårt att behöva bära slöja hela tiden?”

När jag först flyttade till Iran som 13-åring tyckte jag att det var väldigt jobbigt att ta på mig slöja varje dag, ibland så glömde jag av den och fick springa tillbaka efter att jag har kommit på mig själv halvvägs till skolan. Efter ett tag blev det dock något väldigt naturligt, som ett klädesplagg bland andra klädesplagg och när jag hade återvänt till Sverige så kände jag mig naken när jag gick ut utan slöja. Man blir van och känslan är inte värre än att vi tjejer här i väst inte kan gå toppless var vi vill. Missförstå mig rätt, jag är för att alla ska få gå nakna när och hur de vill. Även om straffet i Iran är värre för att låta bli slöjan så blir det i praktiken väldigt naturligt att ha på sig det för de kvinnor som bor där.

Slöjan är dock inte socialt accepterad bland folket i Iran och går man in i de flesta hem så går kvinnorna utan slöja framför män. Kvinnor har under 30 års tid försökt att tänja på gränserna och majoriteten av Irans kvinnor försöker att utmana slöjreglerna hela tiden. För 30 år sedan när slöjreglerna först kom så fick man inte visa något hår alls, kvinnan fick inte gå i tighta kläder ute utan var tvungen att bära en lång ”manto” i mörka färger. All hud förutom ansikte och händer skulle vara täckt. Kvinnorna i Iran fann sig dock inte i detta, i början så följde de lagarna men allt eftersom tiden gick så åkte slöjan längre och längre bak och ”manto”-dräkterna blev kortare och tightare.

I början grep polisen många kvinnor, men eftersom majoriteten av kvinnorna klädde sig så här och även männen stöttade kvinnorna i detta så blev det omöjligt för ordningspolisen att fortsätta gripa kvinnor.

För 25 år sedan så var våra grannar ute på promenad. Grannfrun hade på sig sandaler utan strumpor och detta blev de stoppade för av ordningspolisen. När de skulle ta med grannfrun till häktet så började hennes man att bråka. Han ställde till med ett himla liv och skrek att de skulle skita i hans frus fötter. ”Titta inte om du inte vill se” sa han. Han hamnade i häkte och fick ett saftigt vite för sitt beteende.  Eftersom kvinnor och män håller ihop så blir det svårt för polisen att kontrollera befolkningen. När jag åkte till Iran för 15 år sedan så var det mycket vanligt med sandaler utan strumpor på sommaren.

Det är ganska vanligt att se kvinnor klädda så här på gatan i Iran idag:

Allt eftersom tiden har gått så har kvinnor på sig mindre slöjor, mer smink och tightare och kortare kläder ute. Jag har aldrig varit någon som har sminkat mig mycket men då när jag levde där nere så var det viktigt att sminka sig, att ha slöjan bakåt och att ha kort manto på sig. När jag flyttade till Sverige för 12 år sedan så kunde man inte ha en manto som var kortare än till knäna. Idag går tjejer med minikorta manto i olika färger med väldigt tighta jeans under.

Till och med skådespelare och filmregissörer tänjer mer och mer på gränserna. För 12 år sedan så fick kvinnor inte visa något hår på filmduken. Idag kan det se ut så här:

Bild från den iranska filmen ”A separation” som vann en Oscar 2012 för bästa utländska film.

Skådespelerskan heter Leila Hatami, och är en väldigt känd och omtyckt skådespelerska i Iran. När hon skulle medverka på oscarsgalan så var hon tvungen att täcka håret eftersom hon representerade Iran, hon gick klädd så här:

Hon har en slöja på sig, men den täcker inte särskilt mycket av hennes hår. Hennes klänning är i och för sig fotlång, men väldigt vacker och inte särskilt döljande som den manto som egentligen krävs. Helt vita kläder är också förbjudet.

Kvinnorörelsen i Iran är stor och nästan heltäckande i befolkningen. Det går inte att kämpa för kvinnors rättigheter genom demonstrationer, eftersom det är olagligt. Därför försöker människorna att protestera genom civil olydnad och att testa gränserna hela tiden.

Skrivet av: Shadi

Comments (8) »

Tonåring i Iran

Jag flyttade till Sverige med min pappa som 5-åring, min mamma och resten av min släkt blev kvar i Iran. När jag var 13 år, 1996, så valde min pappa att skicka mig tillbaka till Iran för att bo där tillsammans med min farmor. Jag bodde kvar i Iran till att jag var nästan 18 år då jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag tänker berätta om mitt liv som tonåring i Iran i några inlägg. Framförallt för att det var de viktigaste åren i mitt liv men också för att jag hade det så bra där och hela den tid som jag bodde där har format mig till den jag är idag.

Det finns många fördomar om Iran och det Iranska folket. Det som berättas av landet är oftast hemskheter som har hänt och de kvinnoförtryckande lagarna. Det där är dock inte Iran, Iran är människorna, kulturen, traditionerna. Synen på kvinnan är långt ifrån det regimen vill att det ska vara. Vi har en väldigt rik historia och det är den som har format vår kultur, inte regimen som har styrt i dryga 30 år.

Jag hoppas att jag med dessa berättelser kommer att visa att det kan vara fantastiskt att leva i Iran, även om det är fullt av hemskheter som händer där. Det Iranska folket har en tendens att hitta det som är bra bland allt dåligt, men det är även de som har lärt mig att stå upp mot orättvisor.

Jag märkte tidigt att jag var väldigt annorlunda jämfört med mina jämnåringa. Då tyckte jag att mina kusiner som är i samma ålder som mig var så barnsliga. Som 13-åring så hade jag slutat leka för länge sedan, jag hade börjat sminka mig, tänkte på killar och hade tonårsidoler. Mina jämnåringa kusiner bjöd fortfarande hem sina vänner för att leka med barbiedockor. Medan de svenska vännerna ville spendera eftermiddagarna i ett köpcentrum eller  i en skivbutik så ville de iranska vännerna spendera eftermiddagarna i en lekpark, gunga, åka rutchkana och leka jage.

Jag tyckte att detta beteende var ganska konstigt och jag minns att jag kände mig väldigt ensam och utanför, inte för att jag inte fick vara med och leka, de var väldigt måna om att alla var med och lekte, utan mest för att jag kände mig löjlig. Någon gång så var jag med i deras lekar och jag minns att jag tänkte: ”usch, tänk om min bästa vän från Sverige fick syn på mig nu, hon skulle ju skratta ihjäl sig”.

Det tog några år, men med tiden lärde jag mig att leka igen, jag gick tillbaka i utvecklingen 2 år ungefär under mitt första år i Iran. Det var en befrielse, lättnad att man kunde vara barn igen och bara leka och vara utan att behöva tänka på hur man ska beté sig för att vara så vuxen som möjligt. Man utvecklas till vuxen i Iran också, men inte på samma sätt som här. Frigörelseprocessen sker långsamt och det händer inte från en dag till en annan, man pendlar fram och tillbaka. En dag är man barn en annan dag en ungdom och så går man tillbaka till att vara barn igen. Det är inte ovanligt att man bor hemma hos sina föräldrar till att man är 25-30 år.

Jag har länge funderat på varför det ser ut så här, varför växer barn i västvärlden upp så snabbt? Jag funderar på om det beror på att vi isolerar barnen. De får aldrig vara med de vuxna i deras värld. Man får inte komma in i vuxenvälden förrän men är vuxen själv. Det skapar en nyfikenhet hos barn, de vill veta vad det är och hur det är att vara vuxen så de skyndar sig.

I Iran så flyter barn och vuxenvälden in i varandra, många är hemmafruar och de som inte är hemmafruar lämnar barnen hos mor eller farföräldrar.  Det är väldigt sällsynt med förskolor och fritids finns det inte. Familjer träffas ofta, grannar umgås och känner varandra väl och det blir en blandning av stora och små barn, unga och gamla som lever med varandra. Man ser hur de vuxnas liv ser ut och därför får man inte bråttom att bli vuxen själv så snabbt som möjligt.

Comments (9) »