Archive for Jämlikhet

Mina favorithjältinnor

Shadi skriver:

Som ett konstrast till förra inlägget tänkte jag här lista mina favorithjältinnor från böcker och filmer. Alla dessa karaktärer är starka kvinnor som visar sin komplexa personlighet (både sin feminina och maskulina delar), de är inte perfekta utan har både starka och svaga sidor som de flesta människor, de tar sig igenom svårigheter och utvecklas av dem. Det är min definition av en stark kvinnlig karaktär.

1. Chihiro Ogino från Spirited away

2. Hermione Granger från Harry potter

3. Lyra Silvertongue från The golden compass

4. Ada McGrath från The piano

5. Arrietty från The Secret World of Arrietty

Annonser

Leave a comment »

Starka kvinnor i böcker och filmer

Shadi skriver:

Jag fortsätter på temat böcker. För ett tag sedan läste jag ungdomsböckerna i trilogin ”Hungerspelen”. Det är en dystopisk framtidsberättelse om landet Panem (framtida USA). Landet är indelad i 12 distrikt där huvudstaden ”the capitol” styr dessa distrikt med järnhand. Varje år väljs 24 ungdomar ut (en pojke och en flicka i åldrarna 12-18 år från varje distrikt) för att delta i hungerspelen. Spelet går ut på att ungdomarna sänds ut på en arena för att de där ska ta livet av varandra så att det till slut bara finns en vinnare kvar vid liv. Allt sänds i TV och alla huvudstadsbor ser det som underhållning.

Katniss Everdeen blir utvald att delta i hungerspelen från distrikt 12. Eftersom hennes pappa dog när hon var mycket ung så har hon fått försörja sin familj helt själv genom att jaga. Hon kan jaga, hon är en bra utomhussurvivalist, hon kan klättra och hon är stark. Vad bra, tänkte jag när jag läste om henne, en stark kvinnlig karaktär. Men där blev jag besviken. Katniss är en riktig tuffing men hon är även helt frånkopplad från sina känslor, visar ingen empati och har extremt svårt för att samarbeta med andra (sterotypiska maskulina egenskaper).

Hur kommer det sig att när man i böcker och i filmer vill visa starka kvinnliga karaktärer så maskulinerar man dem och tar bort deras feminina egenskaper? Det är så tråkigt när man målar upp bilden av en stark kvinna på detta sätt. Istället för att framställa kvinnor (och män) som de flerdimensionella personer de är så tar man bara en kvinnlig karaktär, ger den sterotypiskt manliga egenskaper (tuffa hårdingar) och folk hyllar dem för att vara starka.

För att ge några exempel på kvinnor som visas starka genom att ge dem sterotypiska maskulina drag:

Katniss Everdeen
Lisbet Salander
Beatrix Kiddo från Kill Bill (även om hon mjuknar upp på slutet)
Trinity (Matrix)
Lara Croft

Det är tyvärr så hela vårt samhälle och kultur ser ut. För att uppnå jämställdhet så ska kvinnan bli exakt som den sterotypiska mannen, arbeta heltid, lämna barnen till någon annan att fostra större delen av deras uppväxt, trycka undan magkänslan och bita ihop. Istället för att hitta ett sätt där alla kan vara nöjda med sina liv och där både män och kvinnor får lov att vara och visa sina personligheter som de flerdimensionella människor som vi är så ska vi alla tryckas in i en mall, den sterotypa, tuffa, karriärskåta, känslolösa mannen.

Comments (1) »

Troll spricker i solsken, eller?

Jag är inne i en intensiv läsperiod nu, och har tagit mig igenom många böcker de senaste månaden. Först läste jag hungerspelen som jag älskade, och för att fortsätta på samma tema (ungdomslitteratur) så började jag läsa Twilight och hade höga förväntningar. Istället blev jag grymt besviken. Visst är den spännande och en riktigt bladvändare men när jag började analysera böckerna för mig själv efteråt så gillar jag de inte alls.

Boken handlar om Bella Swan som blir upp över öronen förälskad i vampyren Edward som är både kontrollerande, manipulativ och överbeskyddande. Hon slutar att umgås med sina vänner och hela hennes värld kretsar runt honom så pass mycket att hon slutar leva sitt eget liv. Han beskyddar henne och hon lyder hans minsta vink. De manliga karaktärerna i Bellas liv bestämmer vad som är bäst för henne, agerar och diskuterar inte med henne om vad hon vill.

Allt detta framställs som någonting bra i boken, som att männens beskyddande och manipulativa beteende är romantiskt. Den kvinnliga huvudkaraktären har inget intressant i sin personlighet överhuvudtaget och uppvisas som en hjälplös liten docka som de stora männen ska skydda.

Jag blev först arg när jag läst klart böckerna och började googla för att se om andra kände samma sak. Det var då jag upptäckte att det finns en uppsjö av arga tonårsföräldrar (speciellt i USA) som förbjuder sina döttrar att läsa böckerna. Bella är en dålig förebild enligt dem och visar upp en hundra år gammal kvinnosyn, vilket jag kan hålla med om.

Böckerna är populära och det är många tonårstjejer som ser Bella som sin förebild. Många av dem vill ha pojkvänner som Edward. De vill ha ett förhållande som deras, som alltså inte är sunt. Edward använder sig av maktmissbruk och alla mina varningsflaggor hissas för att förhållandet kan leda till psykisk eller fysisk misshandel. Hur kommer detta påverka tjejer som läser boken? Kommer de att tycka att det är ok att bli behandlad som Bella blir av alla de manliga karaktärerna? Alltså som en staty som ska beskyddas även om det innebär att de ska frånta hennes frihet, manipulera henne, förfölja henne (Edward smyger in och tittar på henne när hon sover utan att hon vet om det).

Jag ställde mig frågan: kommer jag att kunna förbjuda lillen att läsa de böcker han vill, även om jag tycker att de har ett dåligt inflytande? Mitt svar blev nej, jag tror aldrig att jag kommer kunna förbjuda honom att läsa litteratur, det går emot allt vad jag tror på.

Jag funderar på om barn verkligen blir så negativt påverkade av det som de läser? En del av mig vill tro att troll spricker i solsken. Barn analyserar litteratur lika mycket som vi gör och kommer till slut att hitta alla brister i den. Har man en bra relation till sitt barn så kommer de även att prata om upplevelsen av boken med sina föräldrar. Böcker är bra på så sätt att man kan reflektera under tiden som man läser, till skillnad från filmer. Jag tror inte att en bok kan ha dåligt inflytande på barn, eller vuxna.

Dåliga/bra inflytanden är människor i det verklige livet, barnen ser oss, ser hur vi och andra runt om behandlar dem. Det gör att de bygger trygga stabila personligheter eller trasiga otrygga personligheter. Sådant går inte att rubba med en bok, tror jag.

Vad tror ni? Kommer ni att låta era barn/tonåringar läsa allt de vill?

Comments (7) »

Vad är en demokrati?

Shadi skriver:

Jag satt för ett tag sedan på ett gruppmöte i skolan. Vi skulle presentera ett viktigt arbete och diskussionen handlade om vilken dag denna presentation skulle äga rum (vi fick välja själva). Det var en gruppmedlem som inte kunde alls den dagen som alla andra ville presentera eftersom hennes dotters förskola hade studiedag. – Vi röstar,  sa en av gruppmedlemmarna och alla röstade för att hålla föredraget på just den dagen som tjejen inte kunde. Jag protesterade och fick som svar att gruppen är ett demokratiskt system.

Jag frågade vad de menade med ett demokratiskt system och fick som svar: ”När majoriteten av individerna i en grupp människor bestämmer i en fråga”.

Jag blev helt mållös, är det verkligen detta dessa studenter, 19 år gamla och nyutexaminerade från det svenska gymnasiet har fått lära sig? Eftersom demokratifrågan är en sådan hjärtefråga för mig så gick jag samma dag till vår seminarielärare och bad om att få ta upp denna fråga på nästa seminarium. Det visade sig att många fler i klassen hade denna uppfattning om demokrati, att det är majoriteten som bestämmer i en fråga.

I den svenska läroplanen står det klart och tydligt att barn i skolan ska lära sig ”demokratiska värderingar”. Så vad är demokratiska värderingar? Så här står det i nationalencyklopedin:

”har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre. Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring.”

Så vad är demokrati egentligen? Vad är skillnaden på demokrati och majoritetsförtryck? Lär vi ut rätt värderingar om vad demokrati verkligen handlar om i förskolor och skolor eller tror vi att vi lär dem rätt? Vad får de med sig ut sen i samhället?

Mina demokratiska värderingar:

En demokrati är ett system där alla människor kan och ska ges möjlighet att leva enligt de filosofier, religioner och övertygelse de själva vill så länge dessa filosofier, religioner och övertygelser inte är dokumenterat skadliga. 

Vad är majoritetsförtryck?

Ett system där majoriteten av en befolkning bestämmer utan att ta hänsyn till minoriteten.

Jag frågade en lärare hur undervisningen av de demokratiska system ser ut i skolan och tog upp min oro över hur jag upplevde nyblivna studenter har tolkat vad en demokrati är. Hon svarade: Jag försöker att visa för barnen att majoriteten inte bestämmer över minoriteten men det är svårt att visa vad en demokrati är och även om jag och de flesta av mina kollegor försöker så är det inte säkert att alla förstår skillnaden mellan en demokrati och majoritetsförtryck.

Jag blir orolig av att höra sådant, när även vår riksdag börjar utöva majoritetsförtryck som att förbjuda hemundervisning (som är dokumenterat lika bra och bättre än vanlig skola) så undrar jag vart vårt land är på väg. Sverige har blivit en semidemokrati och i skolan så lär man våra barn att majoriteten vinner över minoriteten, inte på grund av att lärarna medvetet vill, utan på grund av knappa resurser, utslitna lärare, stora klasser och djungelns lag. Vad dessa barn som är våra framtida politiker kommer att göra med Sveriges bestående demokratiska kultur är det ingen som vet. Det enda jag vet är att det blir svårare och svårare att leva som man själv vill i Sverige.

Comments (6) »

Varför diskrimineras barnen?

Joni skriver:

Som en fortsättning på mitt förra inlägg om att investera tid så har jag funderat en del på hur barn behandlas i vårt samhälle. Som ett tankeexperiment kan man läsa denna texten:

  • Det är accepterat att skälla ut barn offentligt.
  • Det är vanligt att barn inte får komma på t.ex. bröllop.
  • Barn har inte rätt att bestämma över sin kropp (någon annan bestämmer när de får/ska gå på toa, vilka kläder de ska ha på sig, vad och hur mycket de ska äta etc.)
  • Barn (i skolålder) är tvingade enligt lag att gå och arbeta (gå i skola) utan lön, kanske blir mobbade, och de har ingen rätt att sluta oavsett hur dåligt de mår av situationen.
  • Vissa offentliga platser tillåter inte barn, eller är inte socialt accepterat för barn att vara på (nattklubbar, barer, vissa restauranger etc.).
  • Det är accepterat att vara nedvärderande mot barn/unga som uttrycker starka åsikter.
  • Barn har ingen rösträtt.

Testa nu att byta ut barn mot t.ex. kvinnor/invandrare/svarta eller dylikt. Blir det inte bisarrt? Varför är det så ok att diskriminera barn?

Comments (8) »

Min mamma

Sista gången som jag såg min mamma innan vi flyttade till Sverige var jag 3 år. Jag minns henne inte alls trots att jag har ganska klara minnen från den tiden. Hon finns dock inte i någon av dem. Lagarna ger vårdnaden till pappan vid skilsmässa. Idag är iranska kvinnor smarta och skriver långa äktenskapsförord för att kringgå de kvinnofientliga äktenskapslagarna men min mamma gifte sig innan revolutionen så inga äktenskapsförord skrevs. Efter revolutionen då de skiljde sig gick vårdnaden till min pappa som hade full kontroll över hur jag skulle leva.

Jag saknade aldrig att ha en mamma, jag visste ju inte hur det var att ha en mamma och vet man inte hur det känns så saknar man det inte. Nästa gång jag träffade henne igen var jag 13 år. Jag minns det så väl, hon stod vid flygplatsen med en inslagen present i handen. En liten kvinna, inte mer än 155 cm lång. Hon var helt söndergråten och när hon fick syn på mig så sprang fram och kramade mig hårt och länge. Fortfarande kunde jag inte känna någonting, ingenting. Jag tyckte det var obehagligt att jag åtminstone inte var glad att se henne.

När jag flyttade till Iran så bodde jag hos min farmor  i en stad som heter Sari i norra Iran. Min pappa hade fortfarande vårdnaden om mig och min farmor fick ta över den under tiden jag bodde där. Efter att ha bott med min farmor i 2 år så fick jag en dag en känsla av att jag ville bo med min mamma. Jag hade under dessa 2 år träffat henne några enstaka gånger men nu så ville jag träffa henne och bo med henne. Jag vet inte var känslan kom ifrån men jag bara kände det. Så jag gick till en telefonautomat och ringde henne. Jag bad henne att åka till Sari från Tehran där hon bodde (40 mil resa) och hämta mig för nu vill jag bo med dig. Min mamma åkte samma dag och jag sa hejdå till alla mina chockade släktingar och reste iväg med henne till Tehran.

Trots att hon aldrig träffade mig så hade jag ett eget rum i hennes lägenhet så första natten så fick jag sova i min egen säng i mitt eget rum. Min mamma kunde inte släppa mig ur sikte så hon sov på golvet bredvid min säng.

För något år sedan så berättade hon för mig att hennes lägenhet var uthyrd och hon bodde med sina föräldrar innan jag flyttade till henne. En dag så fick hon en känsla av att be hyresgästerna att flytta och hon började inreda lägenheten och göra ett rum till mig. Sex månader senare ringde jag och sa att jag ville flytta till henne.

Jag undrar om kärlek gör oss lyhörda till de vi älskar trots att vi inte kan prata med dem.

De åren jag bodde med min mamma var de lyckligaste i hela mitt liv, jag kände mig trygg i mig själv av att vara med henne. Jag upptäckte att vi var väldigt lika varandra. Vi är båda väldigt djurintresserade, vi båda har väldigt lätt för att gråta både av glädje och sorg och visa känslor överlag. Vi båda är väldigt tankspridda, stora dagdrömmare och lite klumpiga.

När jag var gravid med lillen så sa hon att hon skulle komma till Sverige för att hjälpa mig och sen dess så bor hon här hos oss sex månader per år. Under den tid som hon har varit här så har vi kommit väldigt nära varandra. Jag känner att jag har knutit an till henne, det är bara under de senaste året som jag känner att hon är min mamma och det är först nu som jag vet hur det känns att ha en mamma. Vuxenanknytning till en förälder är tydligen möjlig och jag tror att det är just min anknytning till henne som har gjort att de sista pusselbiten har fallit på plats i mitt liv.

Min mamma och lillen

Skrivet av: Shadi

Comments (2) »

Slöjan

I Iran är det obligatoriskt att bära slöja som kvinna och det är hårda staff om man går utan. Det första de flesta brukar säga när jag berättar att jag har bott i Iran som tonåring är: ”Var det inte svårt att behöva bära slöja hela tiden?”

När jag först flyttade till Iran som 13-åring tyckte jag att det var väldigt jobbigt att ta på mig slöja varje dag, ibland så glömde jag av den och fick springa tillbaka efter att jag har kommit på mig själv halvvägs till skolan. Efter ett tag blev det dock något väldigt naturligt, som ett klädesplagg bland andra klädesplagg och när jag hade återvänt till Sverige så kände jag mig naken när jag gick ut utan slöja. Man blir van och känslan är inte värre än att vi tjejer här i väst inte kan gå toppless var vi vill. Missförstå mig rätt, jag är för att alla ska få gå nakna när och hur de vill. Även om straffet i Iran är värre för att låta bli slöjan så blir det i praktiken väldigt naturligt att ha på sig det för de kvinnor som bor där.

Slöjan är dock inte socialt accepterad bland folket i Iran och går man in i de flesta hem så går kvinnorna utan slöja framför män. Kvinnor har under 30 års tid försökt att tänja på gränserna och majoriteten av Irans kvinnor försöker att utmana slöjreglerna hela tiden. För 30 år sedan när slöjreglerna först kom så fick man inte visa något hår alls, kvinnan fick inte gå i tighta kläder ute utan var tvungen att bära en lång ”manto” i mörka färger. All hud förutom ansikte och händer skulle vara täckt. Kvinnorna i Iran fann sig dock inte i detta, i början så följde de lagarna men allt eftersom tiden gick så åkte slöjan längre och längre bak och ”manto”-dräkterna blev kortare och tightare.

I början grep polisen många kvinnor, men eftersom majoriteten av kvinnorna klädde sig så här och även männen stöttade kvinnorna i detta så blev det omöjligt för ordningspolisen att fortsätta gripa kvinnor.

För 25 år sedan så var våra grannar ute på promenad. Grannfrun hade på sig sandaler utan strumpor och detta blev de stoppade för av ordningspolisen. När de skulle ta med grannfrun till häktet så började hennes man att bråka. Han ställde till med ett himla liv och skrek att de skulle skita i hans frus fötter. ”Titta inte om du inte vill se” sa han. Han hamnade i häkte och fick ett saftigt vite för sitt beteende.  Eftersom kvinnor och män håller ihop så blir det svårt för polisen att kontrollera befolkningen. När jag åkte till Iran för 15 år sedan så var det mycket vanligt med sandaler utan strumpor på sommaren.

Det är ganska vanligt att se kvinnor klädda så här på gatan i Iran idag:

Allt eftersom tiden har gått så har kvinnor på sig mindre slöjor, mer smink och tightare och kortare kläder ute. Jag har aldrig varit någon som har sminkat mig mycket men då när jag levde där nere så var det viktigt att sminka sig, att ha slöjan bakåt och att ha kort manto på sig. När jag flyttade till Sverige för 12 år sedan så kunde man inte ha en manto som var kortare än till knäna. Idag går tjejer med minikorta manto i olika färger med väldigt tighta jeans under.

Till och med skådespelare och filmregissörer tänjer mer och mer på gränserna. För 12 år sedan så fick kvinnor inte visa något hår på filmduken. Idag kan det se ut så här:

Bild från den iranska filmen ”A separation” som vann en Oscar 2012 för bästa utländska film.

Skådespelerskan heter Leila Hatami, och är en väldigt känd och omtyckt skådespelerska i Iran. När hon skulle medverka på oscarsgalan så var hon tvungen att täcka håret eftersom hon representerade Iran, hon gick klädd så här:

Hon har en slöja på sig, men den täcker inte särskilt mycket av hennes hår. Hennes klänning är i och för sig fotlång, men väldigt vacker och inte särskilt döljande som den manto som egentligen krävs. Helt vita kläder är också förbjudet.

Kvinnorörelsen i Iran är stor och nästan heltäckande i befolkningen. Det går inte att kämpa för kvinnors rättigheter genom demonstrationer, eftersom det är olagligt. Därför försöker människorna att protestera genom civil olydnad och att testa gränserna hela tiden.

Skrivet av: Shadi

Comments (8) »