Archive for Föräldraskap

Forumstips

Joni skriver:

Jag vill tipsa er om ett forum som jag nyligen har gått med i.
Den heter fria människor och där samlas människor för att prata om allt som inte går att prata om någon annanstans. Där kan man prata helt fritt om Peak oil, bostadsbubblan, survivalism, hemundervisning, barnuppfostran och mycket mer med andra likasinnade.

Forumet är användardrivet och helt oberoende av privata eller kommersiella intressen. Det är ett slutet forum, vill ni gå med så skicka en intresseanmälan till admingruppen.

Här hittar ni mer info: http://friamanniskor.se/about.html

Leave a comment »

Troll spricker i solsken, eller?

Jag är inne i en intensiv läsperiod nu, och har tagit mig igenom många böcker de senaste månaden. Först läste jag hungerspelen som jag älskade, och för att fortsätta på samma tema (ungdomslitteratur) så började jag läsa Twilight och hade höga förväntningar. Istället blev jag grymt besviken. Visst är den spännande och en riktigt bladvändare men när jag började analysera böckerna för mig själv efteråt så gillar jag de inte alls.

Boken handlar om Bella Swan som blir upp över öronen förälskad i vampyren Edward som är både kontrollerande, manipulativ och överbeskyddande. Hon slutar att umgås med sina vänner och hela hennes värld kretsar runt honom så pass mycket att hon slutar leva sitt eget liv. Han beskyddar henne och hon lyder hans minsta vink. De manliga karaktärerna i Bellas liv bestämmer vad som är bäst för henne, agerar och diskuterar inte med henne om vad hon vill.

Allt detta framställs som någonting bra i boken, som att männens beskyddande och manipulativa beteende är romantiskt. Den kvinnliga huvudkaraktären har inget intressant i sin personlighet överhuvudtaget och uppvisas som en hjälplös liten docka som de stora männen ska skydda.

Jag blev först arg när jag läst klart böckerna och började googla för att se om andra kände samma sak. Det var då jag upptäckte att det finns en uppsjö av arga tonårsföräldrar (speciellt i USA) som förbjuder sina döttrar att läsa böckerna. Bella är en dålig förebild enligt dem och visar upp en hundra år gammal kvinnosyn, vilket jag kan hålla med om.

Böckerna är populära och det är många tonårstjejer som ser Bella som sin förebild. Många av dem vill ha pojkvänner som Edward. De vill ha ett förhållande som deras, som alltså inte är sunt. Edward använder sig av maktmissbruk och alla mina varningsflaggor hissas för att förhållandet kan leda till psykisk eller fysisk misshandel. Hur kommer detta påverka tjejer som läser boken? Kommer de att tycka att det är ok att bli behandlad som Bella blir av alla de manliga karaktärerna? Alltså som en staty som ska beskyddas även om det innebär att de ska frånta hennes frihet, manipulera henne, förfölja henne (Edward smyger in och tittar på henne när hon sover utan att hon vet om det).

Jag ställde mig frågan: kommer jag att kunna förbjuda lillen att läsa de böcker han vill, även om jag tycker att de har ett dåligt inflytande? Mitt svar blev nej, jag tror aldrig att jag kommer kunna förbjuda honom att läsa litteratur, det går emot allt vad jag tror på.

Jag funderar på om barn verkligen blir så negativt påverkade av det som de läser? En del av mig vill tro att troll spricker i solsken. Barn analyserar litteratur lika mycket som vi gör och kommer till slut att hitta alla brister i den. Har man en bra relation till sitt barn så kommer de även att prata om upplevelsen av boken med sina föräldrar. Böcker är bra på så sätt att man kan reflektera under tiden som man läser, till skillnad från filmer. Jag tror inte att en bok kan ha dåligt inflytande på barn, eller vuxna.

Dåliga/bra inflytanden är människor i det verklige livet, barnen ser oss, ser hur vi och andra runt om behandlar dem. Det gör att de bygger trygga stabila personligheter eller trasiga otrygga personligheter. Sådant går inte att rubba med en bok, tror jag.

Vad tror ni? Kommer ni att låta era barn/tonåringar läsa allt de vill?

Comments (7) »

Jag gjorde det!

Shadi skriver:

För ett år sedan så startade jag ett företag tillsammans med min bästa vän Maria, det är ett företag där vi håller hundkurser. Vi har under detta år planerat och förbetett för att vi nu till hösten ska börja vår kursverksamhet. Jag har under hela detta år planerat att ha lillen med mig på jobbet. Jag vill att han ska ha som vana att följa med mig dit, att följa med sin mamma på jobbet ska bli en naturlig del av hans liv.

Jag och Joni har under det här året pratat mycket om hur vi ska lägga upp livet så att detta ska möjliggöras så bra som möjligt. Vi kom fram till att under de första månaderna så ska Joni följa med på varenda kurstillfälle som jag och Maria håller i. På så sätt blir lillen van vid miljön och han kan långsamt lära sig att anpassa sig och med tiden underhålla sig själv eller hjälpa till när vi håller kurs.

Vår kursverksamhet har varit igång i 2 veckor nu och det har varit någon kurs varje dag, vi har från början varit ärliga med att kursen välkomnar barn och att min son ska vara med och som tur är har vi bara blivit positivt bemötta.

De första dagarna så kände han sig obekväm, han började gråta/gnälla ofta och han visste inte riktigt vad han skulle göra. Joni fick dessa dagar hela tiden stötta och trösta honom. Under dessa  två veckorna så har lillen helt själv hittat sin egen roll, han har börjat hjälpa till genom att duka fram fika tillsammans med pappa, han har hämtat pennor till mig om jag behöver det och han har suttit och belönat hundarna som sitter i burarna för att de inte ska börja skälla.

Joni har varit med honom hela tiden och de första dagarna så krävdes det ständigt tröst, stöttning och hjälp. Med tiden så blir det enklare och enklare. Idag så skulle vi hålla en kurs efter lunch och Joni sov tillsammans med lillen. När kursen startade så vaknade lillen medan Joni fortfarande sov, jag tänkte att jag får testa att ha honom ensam utan Joni men blir det jobbigt så får jag gå och väcka honom.

Han var med medan jag höll kurs och när jag upplevde att han behövde närhet så satta jag upp honom på ryggen, efter ett tag så blev han grinig så jag fick väcka Joni. Jag och lillen gjorde det dock, 30 minuter var jag helt själv med mitt barn på jobbet och det var en fantastisk känsla! Jag tror att ju mer han får vara med desto mer kommer han att känna sig hemma och hitta sin plats.

Comments (9) »

Varför diskrimineras barnen?

Joni skriver:

Som en fortsättning på mitt förra inlägg om att investera tid så har jag funderat en del på hur barn behandlas i vårt samhälle. Som ett tankeexperiment kan man läsa denna texten:

  • Det är accepterat att skälla ut barn offentligt.
  • Det är vanligt att barn inte får komma på t.ex. bröllop.
  • Barn har inte rätt att bestämma över sin kropp (någon annan bestämmer när de får/ska gå på toa, vilka kläder de ska ha på sig, vad och hur mycket de ska äta etc.)
  • Barn (i skolålder) är tvingade enligt lag att gå och arbeta (gå i skola) utan lön, kanske blir mobbade, och de har ingen rätt att sluta oavsett hur dåligt de mår av situationen.
  • Vissa offentliga platser tillåter inte barn, eller är inte socialt accepterat för barn att vara på (nattklubbar, barer, vissa restauranger etc.).
  • Det är accepterat att vara nedvärderande mot barn/unga som uttrycker starka åsikter.
  • Barn har ingen rösträtt.

Testa nu att byta ut barn mot t.ex. kvinnor/invandrare/svarta eller dylikt. Blir det inte bisarrt? Varför är det så ok att diskriminera barn?

Comments (8) »

Att investera tid

Häromdagen hände något som har satt sig i huvudet på mig, och jag har funderat en del på det. Vi var på ett café i en stad, något vi inte gör särskilt ofta.

Vi satt och fikade, och Adrian gick runt på uteserveringen och utforskade. Då satte sig en tvåbarnsfamilj på bordet bredvid, barnen var gissningsvis 2 och 4 år. Pappan gick iväg och hämtade mat, medan de andra satt vid bordet. Självklart började barnen att stoja lite när de satt vid bordet, och mamman utbrister ”Sitter ni inte lugnt får ni inget gottis”. Redan där reagerade jag över hur man kan förvänta sig att så små barn ska sitta still på beställning. Adrian gick som sagt runt i godan ro, och vi höll i ärlighetens namn större koll på våra hundar som satt kopplade precis utanför uteserveringen. Därefter var det flera saker som föräldrarna sa som jag reagerade på:

  • 4-åringen lekte med sin macka, och blev då fråntagen den eftersom han ”lekte med maten”. Han blir jätteledsen och skriker rakt ut, varpå mamman barskt säger ”Håll tyst!”. Man ser hur ledsen pojken blir, men han fortsätter att gny efter sin macka.
  • Den ena av barnen vickar på bordet, som råkar smälla till det andra så att han får ont. Han som vickade på bordet får en utskällning ”för att man inte får vara elak”. Han börjar då gråta. Jag ser det som självklart att ett så litet barn inte riktigt kopplar att en oskyldig handling som att vicka på ett bord kan skada någon, han blir alltså utskälld för något som han inte menat något illa med.
  • I princip den enda typen av kommunikation från föräldrarna är: Gör inte så, gör så, akta den, sitt still etc. Som jag ser det inte särskilt respektfullt.

Detta är för mig en jättekontrast mot vår kommunikation med Adrian. Han strosade runt, petade på lite stolar och bord, tittade på andra gäster och möttes mest av leenden. Ingen gång behövde vi bekymra oss särskilt mycket, han gick inte särskilt långt ifrån oss eller gjorde något som vi behövde säga ifrån om.

Vi förväntade oss dock inte det omöjliga av honom, att han skulle sitta still vid ett bord. Alltså bestod vår kommunikation mest i att vi log mot honom, skämtade lite när han tittade mot oss, frågade om han tyckte det var roligt och gav honom vatten. Vi kunde inte sitta och fika i godan ro, utan vi fick hela tiden kommunicera med honom från håll och ingripa om han behövde något. När vi märkte att han började bli rastlös så gick jag och han en liten promenad längs med gågatan utanför cafét. Vi gjorde allt för att slippa tillsägelser. Genom tillsägelser till barnet så förstör man mycket av relationen och kommunikationen.

För mig känns det som en omöjlig ekvation att två så små barn ska kunna sitta still på sina stolar, tysta och snälla medan föräldrarna fikar. Man måste helt enkelt acceptera att barn är lite oberäkneliga, och våga släppa kontrollen lite.

Händelsen har helt enkelt fått mig att fundera på olika typer av föräldraskap. Den typen av föräldrar vi såg har kanske mer ”kontroll” på sina barn i stunden, men jag är helt övertygad om att man förlorar oerhört mycket i relationen på detta sättet. Barn är faktiskt fullvärdiga människor precis som vuxna. Det är inte så svårt att sätta sig in i situationen själv, och tänka på hur man själv skulle reagera ifall man får ständiga utskällningar och tillsägelser.

Jag är absolut inte perfekt, och i vissa situationer kan frustrationen lysa igenom. Jag har också haft svårt att faktiskt kommunicera med Adrian på ett bra sätt. Jag är ganska tystlåten av mig, och det är en viss ansträngning för mig att faktiskt kommunicera med någon som ännu inte svarar, i alla fall med ord. Jag har dock ansträngt mig, och känner att det betalar tillbaks sig nu, och jag kan prata på ett naturligt sätt. Det märks också att Adrian faktiskt förstår mycket av det jag säger, och det känns mycket bättre att förklara varför vi gör vissa saker, som att han inte kan ge hundarna hela veckans mat på en gång till dem, för då blir de sjuka istället för att säga nej, och ge honom förmaningar.

Att ha en god kommunikation från start fritt från tillsäger och förmaningar kan verka svårt och tidskrävande för stunden, men man investerar på detta sätt tid inför framtiden.

Skrivet av: Joni

Comments (12) »

Barnomsorgsalternativ

Jag tänkte skriva om olika barnomsorgsalternativ för föräldrar och barn världen över. I Sverige finns det inte så mycket att välja på, vi har förskolan som är kraftigt subventionerad. Dagmammor och familjedaghem var vanligare förr men idag så försöker många kommuner (däribland vår kommun) att fasa ut dem till fördel för förskolan.

Det kan vara väldigt lätt att tro att förskolan det enda sättet att ordna barnomsorg om man bor i Sverige men det är inte sant, det finns en uppsjö av andra alternativ världen över.

-Mor och farföräldrar

Barnen får vara hos sina mor och farföräldrar när föräldrarna jobbar, så har de flesta av mina släktingar i Iran löst barnomsorgen när de arbetar. Det finns förskolor men de anses inte så bra att barn speciellt innan skolåldern får umgås långa stunder i stora barngrupper (de förskolor som jag har varit och hälsat på är det i snitt 15 barn per grupp och de tar inte emot något barn föra 1.5 års ålder). Barnen följer med sina mor och farförldrar under vardagen och lär sig hur världen fungerar. I vissa länder där detta är vanligt finns det även vårdnadsbidrag. Mor och farföräldern få en summa pengar per barnbarn som de tar hand om.

-Nanny share

Grannar anställer en nanny tillsammans som tar hand om de gemensamma barnen. Min kusin och 2 av hennes grannar gjorde detta, de delar på lönen som nannyn får varje månad och nannyn tar hand om barnen hos min kusin varje dag. Barnen är 1-5 år gamla och älskar sin nanny som är en 50 år gammal kvinna som hittar på allt möjligt roligt med dem. De får komma ut i samhället tillsamman med henne och lära sig hur livet fungerar. Detta alternativ är vanligt i bland annat USA, Iran och Nya Zeeland

-Förskolor på arbetsplatser

Min kusin som arbetar som sjuksköterska i USA har en förskola på det sjukhus där hon arbetar. Detta finns även om andra arbetsplatser. Hon äter lunch med sitt barn varje dag, hon kan gå dit på fikarasterna och amma sitt barn som nu är 3 år och det är enkelt att bara titta in och säga hej när hon går förbi. Dessa förskolor är del av hennes jobbförmåner och hon behöver inte betala för det. I USA och Iran är denna typ av barnomsorgsalternativ väldigt vanlig.

-Play Centre

Detta är en kombination av vår öppna förskola och förskola. På play centre så är det föräldrarna som är lärarna och det brukar vara 5-6 vuxna/lärare som tar hand om 15-20 barn. Föräldrarna får en utbildning när de vill skriva in sitt barn och turas om att vara den ansvariga vuxna på play centre. Man får lämna sitt barn på play centre med andra ansvariga föräldrar för dagen men inte om barnet är yngre än 2.5 år, då måste en förälder vara med barnet. Play center är subventionerat av staten men föräldrar betalar en liten del också precis som vi gör här i Sverig. Play Centre finns på Nya Zeeland

-Familjedaghemslösningar

I vissa länder är det vanligt att olika familjer arbetar deltid och hjälps åt att ta hand om varandras barn hemma efter en rullande schema. Det blir ett slags föräldrarkooperativ precis som play centre men i mindre skala hemma. Denna lösning har jag sett i bland annat USA.

Jag tror på mångfald och jag tror på familjer rätt att få välja olika, vi är olika och behöver olika. I Sverige försöker man trycka in alla i en enda mall, en standardlösning för alla och det skapar intolerans för de som vill göra och leva annorlunda.  Jag hoppas att denna övertro på svenska förskolan försvinner och det öppnas upp fler barnomsorgsalternativ i Sverige. För även om förskolan kanske är bra för vissa barn och familjer så är den inte det för andra barn och familjer. Idag är den svenska förskolan så kraftigt subventionerad, regler kring vem som får arbeta med barn så många och skattetrycket är så högt att det är en omöjlighet för någon att starta en barnomsorgsverksamhet som inte är subventionerad från staten.

I Sverige har vi något som heter pedagogisk omsorg, bloggen lilla lois har skrivit ett väldigt bra och detaljerat inlägg om hur man kan få möjlighet att som privatperson starta en sådan barnomsorgsverksamhet.

Comments (15) »

Min mamma

Sista gången som jag såg min mamma innan vi flyttade till Sverige var jag 3 år. Jag minns henne inte alls trots att jag har ganska klara minnen från den tiden. Hon finns dock inte i någon av dem. Lagarna ger vårdnaden till pappan vid skilsmässa. Idag är iranska kvinnor smarta och skriver långa äktenskapsförord för att kringgå de kvinnofientliga äktenskapslagarna men min mamma gifte sig innan revolutionen så inga äktenskapsförord skrevs. Efter revolutionen då de skiljde sig gick vårdnaden till min pappa som hade full kontroll över hur jag skulle leva.

Jag saknade aldrig att ha en mamma, jag visste ju inte hur det var att ha en mamma och vet man inte hur det känns så saknar man det inte. Nästa gång jag träffade henne igen var jag 13 år. Jag minns det så väl, hon stod vid flygplatsen med en inslagen present i handen. En liten kvinna, inte mer än 155 cm lång. Hon var helt söndergråten och när hon fick syn på mig så sprang fram och kramade mig hårt och länge. Fortfarande kunde jag inte känna någonting, ingenting. Jag tyckte det var obehagligt att jag åtminstone inte var glad att se henne.

När jag flyttade till Iran så bodde jag hos min farmor  i en stad som heter Sari i norra Iran. Min pappa hade fortfarande vårdnaden om mig och min farmor fick ta över den under tiden jag bodde där. Efter att ha bott med min farmor i 2 år så fick jag en dag en känsla av att jag ville bo med min mamma. Jag hade under dessa 2 år träffat henne några enstaka gånger men nu så ville jag träffa henne och bo med henne. Jag vet inte var känslan kom ifrån men jag bara kände det. Så jag gick till en telefonautomat och ringde henne. Jag bad henne att åka till Sari från Tehran där hon bodde (40 mil resa) och hämta mig för nu vill jag bo med dig. Min mamma åkte samma dag och jag sa hejdå till alla mina chockade släktingar och reste iväg med henne till Tehran.

Trots att hon aldrig träffade mig så hade jag ett eget rum i hennes lägenhet så första natten så fick jag sova i min egen säng i mitt eget rum. Min mamma kunde inte släppa mig ur sikte så hon sov på golvet bredvid min säng.

För något år sedan så berättade hon för mig att hennes lägenhet var uthyrd och hon bodde med sina föräldrar innan jag flyttade till henne. En dag så fick hon en känsla av att be hyresgästerna att flytta och hon började inreda lägenheten och göra ett rum till mig. Sex månader senare ringde jag och sa att jag ville flytta till henne.

Jag undrar om kärlek gör oss lyhörda till de vi älskar trots att vi inte kan prata med dem.

De åren jag bodde med min mamma var de lyckligaste i hela mitt liv, jag kände mig trygg i mig själv av att vara med henne. Jag upptäckte att vi var väldigt lika varandra. Vi är båda väldigt djurintresserade, vi båda har väldigt lätt för att gråta både av glädje och sorg och visa känslor överlag. Vi båda är väldigt tankspridda, stora dagdrömmare och lite klumpiga.

När jag var gravid med lillen så sa hon att hon skulle komma till Sverige för att hjälpa mig och sen dess så bor hon här hos oss sex månader per år. Under den tid som hon har varit här så har vi kommit väldigt nära varandra. Jag känner att jag har knutit an till henne, det är bara under de senaste året som jag känner att hon är min mamma och det är först nu som jag vet hur det känns att ha en mamma. Vuxenanknytning till en förälder är tydligen möjlig och jag tror att det är just min anknytning till henne som har gjort att de sista pusselbiten har fallit på plats i mitt liv.

Min mamma och lillen

Skrivet av: Shadi

Comments (2) »