Archive for Barn i samhället

Jag gjorde det!

Shadi skriver:

För ett år sedan så startade jag ett företag tillsammans med min bästa vän Maria, det är ett företag där vi håller hundkurser. Vi har under detta år planerat och förbetett för att vi nu till hösten ska börja vår kursverksamhet. Jag har under hela detta år planerat att ha lillen med mig på jobbet. Jag vill att han ska ha som vana att följa med mig dit, att följa med sin mamma på jobbet ska bli en naturlig del av hans liv.

Jag och Joni har under det här året pratat mycket om hur vi ska lägga upp livet så att detta ska möjliggöras så bra som möjligt. Vi kom fram till att under de första månaderna så ska Joni följa med på varenda kurstillfälle som jag och Maria håller i. På så sätt blir lillen van vid miljön och han kan långsamt lära sig att anpassa sig och med tiden underhålla sig själv eller hjälpa till när vi håller kurs.

Vår kursverksamhet har varit igång i 2 veckor nu och det har varit någon kurs varje dag, vi har från början varit ärliga med att kursen välkomnar barn och att min son ska vara med och som tur är har vi bara blivit positivt bemötta.

De första dagarna så kände han sig obekväm, han började gråta/gnälla ofta och han visste inte riktigt vad han skulle göra. Joni fick dessa dagar hela tiden stötta och trösta honom. Under dessa  två veckorna så har lillen helt själv hittat sin egen roll, han har börjat hjälpa till genom att duka fram fika tillsammans med pappa, han har hämtat pennor till mig om jag behöver det och han har suttit och belönat hundarna som sitter i burarna för att de inte ska börja skälla.

Joni har varit med honom hela tiden och de första dagarna så krävdes det ständigt tröst, stöttning och hjälp. Med tiden så blir det enklare och enklare. Idag så skulle vi hålla en kurs efter lunch och Joni sov tillsammans med lillen. När kursen startade så vaknade lillen medan Joni fortfarande sov, jag tänkte att jag får testa att ha honom ensam utan Joni men blir det jobbigt så får jag gå och väcka honom.

Han var med medan jag höll kurs och när jag upplevde att han behövde närhet så satta jag upp honom på ryggen, efter ett tag så blev han grinig så jag fick väcka Joni. Jag och lillen gjorde det dock, 30 minuter var jag helt själv med mitt barn på jobbet och det var en fantastisk känsla! Jag tror att ju mer han får vara med desto mer kommer han att känna sig hemma och hitta sin plats.

Annonser

Comments (9) »

Varför diskrimineras barnen?

Joni skriver:

Som en fortsättning på mitt förra inlägg om att investera tid så har jag funderat en del på hur barn behandlas i vårt samhälle. Som ett tankeexperiment kan man läsa denna texten:

  • Det är accepterat att skälla ut barn offentligt.
  • Det är vanligt att barn inte får komma på t.ex. bröllop.
  • Barn har inte rätt att bestämma över sin kropp (någon annan bestämmer när de får/ska gå på toa, vilka kläder de ska ha på sig, vad och hur mycket de ska äta etc.)
  • Barn (i skolålder) är tvingade enligt lag att gå och arbeta (gå i skola) utan lön, kanske blir mobbade, och de har ingen rätt att sluta oavsett hur dåligt de mår av situationen.
  • Vissa offentliga platser tillåter inte barn, eller är inte socialt accepterat för barn att vara på (nattklubbar, barer, vissa restauranger etc.).
  • Det är accepterat att vara nedvärderande mot barn/unga som uttrycker starka åsikter.
  • Barn har ingen rösträtt.

Testa nu att byta ut barn mot t.ex. kvinnor/invandrare/svarta eller dylikt. Blir det inte bisarrt? Varför är det så ok att diskriminera barn?

Comments (8) »

Att investera tid

Häromdagen hände något som har satt sig i huvudet på mig, och jag har funderat en del på det. Vi var på ett café i en stad, något vi inte gör särskilt ofta.

Vi satt och fikade, och Adrian gick runt på uteserveringen och utforskade. Då satte sig en tvåbarnsfamilj på bordet bredvid, barnen var gissningsvis 2 och 4 år. Pappan gick iväg och hämtade mat, medan de andra satt vid bordet. Självklart började barnen att stoja lite när de satt vid bordet, och mamman utbrister ”Sitter ni inte lugnt får ni inget gottis”. Redan där reagerade jag över hur man kan förvänta sig att så små barn ska sitta still på beställning. Adrian gick som sagt runt i godan ro, och vi höll i ärlighetens namn större koll på våra hundar som satt kopplade precis utanför uteserveringen. Därefter var det flera saker som föräldrarna sa som jag reagerade på:

  • 4-åringen lekte med sin macka, och blev då fråntagen den eftersom han ”lekte med maten”. Han blir jätteledsen och skriker rakt ut, varpå mamman barskt säger ”Håll tyst!”. Man ser hur ledsen pojken blir, men han fortsätter att gny efter sin macka.
  • Den ena av barnen vickar på bordet, som råkar smälla till det andra så att han får ont. Han som vickade på bordet får en utskällning ”för att man inte får vara elak”. Han börjar då gråta. Jag ser det som självklart att ett så litet barn inte riktigt kopplar att en oskyldig handling som att vicka på ett bord kan skada någon, han blir alltså utskälld för något som han inte menat något illa med.
  • I princip den enda typen av kommunikation från föräldrarna är: Gör inte så, gör så, akta den, sitt still etc. Som jag ser det inte särskilt respektfullt.

Detta är för mig en jättekontrast mot vår kommunikation med Adrian. Han strosade runt, petade på lite stolar och bord, tittade på andra gäster och möttes mest av leenden. Ingen gång behövde vi bekymra oss särskilt mycket, han gick inte särskilt långt ifrån oss eller gjorde något som vi behövde säga ifrån om.

Vi förväntade oss dock inte det omöjliga av honom, att han skulle sitta still vid ett bord. Alltså bestod vår kommunikation mest i att vi log mot honom, skämtade lite när han tittade mot oss, frågade om han tyckte det var roligt och gav honom vatten. Vi kunde inte sitta och fika i godan ro, utan vi fick hela tiden kommunicera med honom från håll och ingripa om han behövde något. När vi märkte att han började bli rastlös så gick jag och han en liten promenad längs med gågatan utanför cafét. Vi gjorde allt för att slippa tillsägelser. Genom tillsägelser till barnet så förstör man mycket av relationen och kommunikationen.

För mig känns det som en omöjlig ekvation att två så små barn ska kunna sitta still på sina stolar, tysta och snälla medan föräldrarna fikar. Man måste helt enkelt acceptera att barn är lite oberäkneliga, och våga släppa kontrollen lite.

Händelsen har helt enkelt fått mig att fundera på olika typer av föräldraskap. Den typen av föräldrar vi såg har kanske mer ”kontroll” på sina barn i stunden, men jag är helt övertygad om att man förlorar oerhört mycket i relationen på detta sättet. Barn är faktiskt fullvärdiga människor precis som vuxna. Det är inte så svårt att sätta sig in i situationen själv, och tänka på hur man själv skulle reagera ifall man får ständiga utskällningar och tillsägelser.

Jag är absolut inte perfekt, och i vissa situationer kan frustrationen lysa igenom. Jag har också haft svårt att faktiskt kommunicera med Adrian på ett bra sätt. Jag är ganska tystlåten av mig, och det är en viss ansträngning för mig att faktiskt kommunicera med någon som ännu inte svarar, i alla fall med ord. Jag har dock ansträngt mig, och känner att det betalar tillbaks sig nu, och jag kan prata på ett naturligt sätt. Det märks också att Adrian faktiskt förstår mycket av det jag säger, och det känns mycket bättre att förklara varför vi gör vissa saker, som att han inte kan ge hundarna hela veckans mat på en gång till dem, för då blir de sjuka istället för att säga nej, och ge honom förmaningar.

Att ha en god kommunikation från start fritt från tillsäger och förmaningar kan verka svårt och tidskrävande för stunden, men man investerar på detta sätt tid inför framtiden.

Skrivet av: Joni

Comments (12) »

Barnomsorgsalternativ

Jag tänkte skriva om olika barnomsorgsalternativ för föräldrar och barn världen över. I Sverige finns det inte så mycket att välja på, vi har förskolan som är kraftigt subventionerad. Dagmammor och familjedaghem var vanligare förr men idag så försöker många kommuner (däribland vår kommun) att fasa ut dem till fördel för förskolan.

Det kan vara väldigt lätt att tro att förskolan det enda sättet att ordna barnomsorg om man bor i Sverige men det är inte sant, det finns en uppsjö av andra alternativ världen över.

-Mor och farföräldrar

Barnen får vara hos sina mor och farföräldrar när föräldrarna jobbar, så har de flesta av mina släktingar i Iran löst barnomsorgen när de arbetar. Det finns förskolor men de anses inte så bra att barn speciellt innan skolåldern får umgås långa stunder i stora barngrupper (de förskolor som jag har varit och hälsat på är det i snitt 15 barn per grupp och de tar inte emot något barn föra 1.5 års ålder). Barnen följer med sina mor och farförldrar under vardagen och lär sig hur världen fungerar. I vissa länder där detta är vanligt finns det även vårdnadsbidrag. Mor och farföräldern få en summa pengar per barnbarn som de tar hand om.

-Nanny share

Grannar anställer en nanny tillsammans som tar hand om de gemensamma barnen. Min kusin och 2 av hennes grannar gjorde detta, de delar på lönen som nannyn får varje månad och nannyn tar hand om barnen hos min kusin varje dag. Barnen är 1-5 år gamla och älskar sin nanny som är en 50 år gammal kvinna som hittar på allt möjligt roligt med dem. De får komma ut i samhället tillsamman med henne och lära sig hur livet fungerar. Detta alternativ är vanligt i bland annat USA, Iran och Nya Zeeland

-Förskolor på arbetsplatser

Min kusin som arbetar som sjuksköterska i USA har en förskola på det sjukhus där hon arbetar. Detta finns även om andra arbetsplatser. Hon äter lunch med sitt barn varje dag, hon kan gå dit på fikarasterna och amma sitt barn som nu är 3 år och det är enkelt att bara titta in och säga hej när hon går förbi. Dessa förskolor är del av hennes jobbförmåner och hon behöver inte betala för det. I USA och Iran är denna typ av barnomsorgsalternativ väldigt vanlig.

-Play Centre

Detta är en kombination av vår öppna förskola och förskola. På play centre så är det föräldrarna som är lärarna och det brukar vara 5-6 vuxna/lärare som tar hand om 15-20 barn. Föräldrarna får en utbildning när de vill skriva in sitt barn och turas om att vara den ansvariga vuxna på play centre. Man får lämna sitt barn på play centre med andra ansvariga föräldrar för dagen men inte om barnet är yngre än 2.5 år, då måste en förälder vara med barnet. Play center är subventionerat av staten men föräldrar betalar en liten del också precis som vi gör här i Sverig. Play Centre finns på Nya Zeeland

-Familjedaghemslösningar

I vissa länder är det vanligt att olika familjer arbetar deltid och hjälps åt att ta hand om varandras barn hemma efter en rullande schema. Det blir ett slags föräldrarkooperativ precis som play centre men i mindre skala hemma. Denna lösning har jag sett i bland annat USA.

Jag tror på mångfald och jag tror på familjer rätt att få välja olika, vi är olika och behöver olika. I Sverige försöker man trycka in alla i en enda mall, en standardlösning för alla och det skapar intolerans för de som vill göra och leva annorlunda.  Jag hoppas att denna övertro på svenska förskolan försvinner och det öppnas upp fler barnomsorgsalternativ i Sverige. För även om förskolan kanske är bra för vissa barn och familjer så är den inte det för andra barn och familjer. Idag är den svenska förskolan så kraftigt subventionerad, regler kring vem som får arbeta med barn så många och skattetrycket är så högt att det är en omöjlighet för någon att starta en barnomsorgsverksamhet som inte är subventionerad från staten.

I Sverige har vi något som heter pedagogisk omsorg, bloggen lilla lois har skrivit ett väldigt bra och detaljerat inlägg om hur man kan få möjlighet att som privatperson starta en sådan barnomsorgsverksamhet.

Comments (15) »

Unschooling

Unschooling är en pedagogik som jag verkligen har fastnat för och som verkligen passar oss och vårt sätt att se på kunskap. Det går ut på att barn inte går i skolan eller medverkar i någon undervisning hemma. Inlärning sker genom att barnet lär sig genom livserfarenheter. De lär sig alla de vanliga skolämnen och mer därtill genom lek, hushållsarbete, interaktioner med olika yrkeskategorier och genom att fördjupa sig i egna intressen. Det är många föräldrar världen över som använder sig av denna pedagogik och det finns mycket forskning om hur effektiv den är.

Det finns många olika typer av pedagogiska skolor när man undervisar. De mest kända och använda är: Behaviorism, kognitivism och sociokulturell pedagogik.

Våra skolor i dagens Sverige använder sig främst av behaviorism. Inom behaviorismen är det någon utomstående som bestämmer vad eleven ska lära sig. Det är elevens handlingar som avgör om eleven har lärt sig någonting och eleven lär sig genom uppmuntran eller förmaningar från läraren. I Sverige är det den av staten framtagna läroplanen som bestämmer vad eleven lära sig. Eleven lär sig det som är förutbestämt genom uppmuntran eller förmaningar såsom betyg från läraren och om eleven har lärt sig rätt kunskaper testas med hjälp av prov.

Unschooling är när man helt förlitar sig på att barnet lär sig vad han/hon vill och behöver lära sig. En unschoolare har ingen läroplan. Läroplanen bestämmer eleven själv. Det bedrivs heller ingen undervisning utan eleven lär sig genom att fråga, pröva och se på när andra gör något. Barnet lär sig det han/hon vill i sin egen takt och lär sig enbart det som denna själv vill.

Unschooling använder sig av en andra pedagogiska teorier, bland annat kognitivism. Enligt kognitivismen så tar inte eleven in information passivt utan lärandet ses som en konstruktiv process, det bygger på elevens inre drivkraft till att vilja lära sig. Vi människor och speciellt barn har en stor drivkraft till lärande, hela barns liv bygger på att ta in ny kunskap. Kanske inte just vad vi vill att de bör kunna, men de är kapabla att avgöra vad de behöver lära sig inför framtiden helt själva.

Enligt behaviorismen så kommer motivationen och drivkraften från läraren, eleven vill ha bra betyg alltså lär sig eleven det som läraren säger åt den. Motivationen enligt kognitivismen är en inre process och drivkraften är en önskan att lära sig.

Det läraren/unschoolingföräldern kan göra är att sätta barnet i miljöer där de blir inspirerat. Det är därför det är viktigt att vara aktiv som förälder när man unschoolar. Man ska vara ute i samhället med sitt barn och göra saker, på så sätt inspirerar man barnet. Som vuxen är man även en hjälp, unschooling går ju ut på att barn själva letar information. Som vuxen får man hjälpa barnet att hitta information som barnet inte kan hitta på egen hand.

Som barn så tyckte jag inte speciellt mycket om skolan, det jag lärde mig och som jag kommer ihåg idag lärde jag mig på egen hand och på min fritid. Joni lärde sig att både läsa och skriva som 5-åring helt på egen hand. Enligt kognitivismen är en inlärd kunskap något som man kommer ihåg lång tid framöver, den kunskap som man har lagrat i långtidsminnet.

Enligt behaviorismen så är kunskap att man kan besvara lärarens frågor. Har ni sett programmet ”Are you smarter than a fifth grader?” (är du smartare än en femteklassare?). Den går ut på att en vuxen ska svara på vanliga frågor som man lär sig från 1:a klass till 5:a klass. Det är ganska intressant att se att de vuxna har svårt att svara på frågorna, både jag och Joni tycker att frågorna är kluriga. Det är för att vi inte har lagt denna information som vi lärde oss i grundskolan i vårt långtidsminne. Vi lärde oss det för stunden men glömde sedan bort det. För mig var det aldrig intressant att kunna alla Sveriges landskap i huvudet, så jag glömde bort det. Jag kommer dock fortfarande ihåg hur man skulle bygga ett trädhus på bästa sätt för att det ska vara så hållfast som möjligt, jag och min kompis spenderade en hel sommar med att experimentera oss fram till den bästa metoden (vi fick lära oss hållfasthetsslära, träslöjd, fysik, kemi, matematik och många fler ämnen).

Resultatet av min skolgång var att skolan lyckades döda all min inre drivkraft till kunskap när jag hade nått gymnasieålder. Jag läste in det jag behövde för att få betyg, inte för att jag tyckte att det var superintressant. Det tog lång tid innan jag hittade tillbaka till den inre drivkraften igen.

Som unschoolare gäller det att ha is i magen. Vill barnet snöa in sig på en sak som flygplan eller djur i ett helt år är det ok. Man kan lära sig många skolämnen genom en enda hobby. Man ska ha is i magen och inte vilja tvinga fram lärande. Varför ha så bråttom?

Bok, blogg och hemside-tips för er som är intresserade:

Bok: After Homeschool: Fifteen Homeschoolers Out in the Real World (Parent’s Guide series)
http://www.amazon.com/After-Homeschool-Fifteen-Homeschoolers-Parents/dp/1931199302/ref=cm_lmf_tit_2/185-5893761-2011040

Bok: Dumbing Us Down: The Hidden Curriculum of Compulsory Schooling

http://www.amazon.com/dp/0865714487/?tag=leapingfromthebox-20

Bok: Free Range Education: How Home Education Works
http://www.amazon.co.uk/Free-Range-Education-Home-Works/dp/1903458072

Bok: Better Than School: One Family’s Declaration of Independence (denna bok är en bra start, för er som precis har blivit intresserade av hemundervisning)
http://www.amazon.com/Better-Than-School-Declaration-Independence/dp/0943914051


Bok: And What About College?: How Homeschooling Leads to Admissions to the Best Colleges & Universities

http://www.amazon.com/dp/0913677116/?tag=leapingfromthebox-20

En fantastisk inspirerande blogg: I’m unschooled, yes I can write.

http://yes-i-can-write.blogspot.se/

Comments (17) »

Var är alla barn?

Jag var för ett tag sedan på besök i Majorna, en stadsdel i Göteborg där jag växte upp. Jag bodde där till jag var 13 år då vi flyttade tillbaka till Iran. I stadsdelen fanns det många barn. Man kunde se barn i olika åldrar leka med varandra på gårdarna. På somrarna var i ute hela dagarna, fria att göra precis vad vi ville. Vi tog små utflykter tillsammans, spelade fotboll hela dagarna, vi syntes, vi var en del av samhället.

Under mitt besök  så syntes det inte till så många barn, inte som det var för 20 år sedan där man kunde hitta barn i varenda litet hörn.  Vad har hänt tänkte jag, bor det inga barn här längre? Det fick mig att börja fundera och jag började leta efter barn i andra områden. Svärföräldrarnas barntäta villaområde, finns det några barn där? Nej, inga barn leker på gatorna inte ens under sommarloven då alla ska vara lediga.

Var jag än letar  så ser jag inga spontana sammansatta barngrupper leka med varandra. Vad har hänt?

Jag tycker att det är lite sorgligt, för vad händer om barn aldrig vistas ute bland folk? Vad händer om barn inte tar plats i vårt samhälle och visar att de har lika mycket rättighet att vistas där som någon annan medborgare? Jo, barn rättigheter skuffas undan, ser man de inte så finns de inte.

Skrivet av: Shadi

Comments (3) »

Isolerar vi hemmaföräldrar våra barn?

Innan lillen föddes så hade vi bestämt oss för att han skulle börja förskola vid 1 års ålder. Det var så alla andra gjorde och då måste det väl vara bra tänkte vi. Joni skulle börja jobba och jag plugga heltid och lillen skulle gå på en fin ur och skur-förskola  i närheten. Kan det bli bättre än så? Tack gode gud att vi bor i Sverige sa vi till varandra och klappade på min stora mage.

Det räckte med att jag höll honom i mina armar för att jag skulle slå bort tanken på förskola helt, Joni höll med och vi bestämde oss.

Ett av det första saker som jag får höra när jag berättar att vi är hemmaföräldrar är:

”Men vill du inte att ditt barn ska få träffa och få inflytande av andra vuxna än bara mamma och pappa?”

Det verkar vara en allmän uppfattning att anledningen till att hemmaföräldrar vill hoppa över förskolan helt är för att vi vill isolera våra barn från andra vuxnas inflytande.

I vårt fall så vill jag tvärt om att många olika vuxna och barn i olika åldrar ska ha inflytande på lillens liv och uppväxt. Jag vill att många människor, i olika åldrar, av olika kön och olika livserfarenheter och yrken ska bli hans inspirationskälla i livet. Detta är en av många anledningar till att vi har valt bort förskolan. Hade han gått där så hade en homogen grupp nämligen förskollärare blivit de vuxna som hade haft inflytande på honom och det vill vi inte. Visst är förskollärare engagerade och fantastiskt duktiga individer, men det blir ändå inte den mångfald av människor som jag vill ha i mitt barns liv.

Så här ser våra veckor ut:

Måndagar

Joni jobbar så jag och lillen besöker farmor och farfar och är där en hel dag. Hade han gått på förskola ca. 5 timmar per dag så hade vi inte hunnit besöka dem så ofta och så länge.

Tisdagar

Jag är i skolan och Joni åker tillsammans med lillen till en kompis för att meka med cyklar. Lillen får hjälpa till med att meka. Hade han gått på förskola ca. 5 timmar per dag så hade Joni inte besökt sin vän en dag i veckan.

Onsdagar

Jag är i skolan. Joni åker till byns kyrkis med lillen och där får han träffa massor av olika vuxna. Eftersom vi lever i en ganska liten by så känner man de flesta av de vuxna. Hade lillen gått på förskola så hade vi inte känt behovet av kyrkis.

Torsdagar

Joni hemma och jag i skolan, efter skolan så brukar vi åka till brukshundsklubben och träna agility tillsammans med en grupp kompisar. Hade lillen gått på förskola så hade jag antagligen åkt själv och Joni stannat hemma med lillen eftersom vi kommer hem så sent.

Fredagar

Joni jobbar så jag och min kompis som bor i närheten turas  om att besöka varandra. Vi fikar, tränar hundar, snackar, promenerar och bara njuter.

På helgerna så är vi borta hela dagarna eftersom inget i hemmet behöver göras (städa gör vi under veckorna). Vi besöker vänner och gör allt sånt som vi gillar att göra. Lillen får träffa massor av nya ansikten, han får lära sig hur man handlar, hur man betalar, hur man pratar och hur man umgås. Hade vi både jobbat och lillen varit på förskola så hade vi troligtvis varit hemma och fixat och donat på helgerna eller velat hälsa på alla som vi inte hinner hälsa på under veckorna såsom mor och farföräldrar. Vi hade i alla fall inte varit ute i samhället med lillen i den utsträckning som vi är nu.

Så under en vecka så får lillen träffa 10 människor av olika kön, olika åldrar, olika yrken och olika intressen i olika miljöer som känner honom väl och som influerar honom och hans liv, dessa människor hjälper till att uppfostra vårt barn genom att vara sig själva och inspirera honom. De interagerar med honom långa stunder, de pratar med honom och de visar att det finns andra sätt att vara och andra sätt att leva än mamma och pappas.

Skrivet av: Shadi

Comments (4) »