Archive for december, 2012

Lagar är inte kultur

Ofta så ställs det frågor till mig angående Iran och om kulturen där. De flesta frågor handlar om kvinnans roll i familjen och i samhället. Ibland blir jag förvånad av frågorna, anledningen till min förvåning är att svaren är så självklara för mig men jag kan förstå varför folk frågar.

En vanlig fråga är:

Får kvinnan gifta sig med vem hon vill?

Absolut, det är väldigt vanligt att tjejer har pojkvänner i Iran, alla föräldrar godkänner det dock inte med de flesta tjejer bryr sig inte om detta. Jag kan säga att de flesta tjejer i de klasser jag gick hade minst en pojkvän någon gång under högstadiet och gymnasiet. Vissa hade två eller till och med tre samtidigt.  Jag har alltså gått på 3 skolor under den tiden jag bodde där nere. De görs i smyg och det innebär stora risker att skaffa pojkvänner men det är risker som de flesta tjejer är villiga att ta. De iranska tjejerna gör som de vill oavsett vad lagen eller föräldrarna säger.

Jag upplever att föräldrarnas motvilja till att låta döttrarna ha pojkvänner oftast är på grund av faran med att ha en pojkvän.  Kvinnor har en svagt rättsskydd och blir man gripen tillsammans med en man på gatan utan att ha bevis på att man är gift eller förlovad så kan man hamna i knipa. Många är också rädda att barnen ska råka illa ut när de dejtar i gymnasieålder för de flesta föräldrarna låter barnen dejta när de kommer ut ur tonåren.

Man brukar säga att universiteten i Iran är  världens största match making – paradis. Det är den första utbildningsinstans där kvinnor och män är blandade. Där kan man prata, umgås och dejta killar utan att råka illa ut, universitetslokalerna är som en skyddad plats, där finns oftast inte ordningspolisen. Det är dock ”hands off”, alltså prata men inte röra. Min kusin berättade att hon blev bjuden till 12 bröllop under sitt första år på högskolan då klasskamrater gifte sig.

Jag hade själv en pojkvän när jag var 17 år gammal, det var en ganska sen ålder att skaffa sig pojkvän och jag minns att mina kompisar hade tjatat på mig att börja dejta. Jag var dock lite feg och hade blivit uppvuxen i Sverige (där man lär sig att följa lagarna till punkt och pricka) så jag vågade inte ta de riskter som en pojkvän medförde. En dag så berättade min bästa vän att hon hade ordnat en ”blind date” till mig med sin pojkväns kusin. Jag var nervös och ville inte till en början men jag föll till slut för grupptrycket från klasskompisarna som tjatade på mig en hel vecka.

Jag träffade A för första gången på ett kafé, jag kommer ihåg att vi pratade i timmar och sedan när vi skulle gå hem så bytte vi nummer. Det var så vi blev tillsammans.

Man måste komma ihåg att lagar och kultur är två helt separata ting. Iran har haft dessa hårda kvinnodiskriminerade lagarna i enbart 30 år, kulturen ändras inte på så kort tid. Tjejer i Iran gör exakt vad de vill, de har pojkvänner, dejtar och gifter sig med vem de vill.

Självklart finns det skitstövlar som behandlar sina fruar och döttrar illa, men det finns det ju även i Sverige. Skillnaden är ju bara att här har kvinnor som far illa ett lagligt stöd från staten medan kvinnor i Iran saknar detta stöd. Detta betyder dock inte att Irans kultur är uppbyggd på att mannen är starkare än kvinnan och bestämmer över henne. Jag skulle vilja säga att persiska kvinnor uppfostras att ha skinn på näsan och ta för sig av både sina föräldrar men även som en konsekvens av samhällets hårda lagar. Man måste uppfostras till en tuffing för att klara av att bryta mot lagar så grovt som de flesta tjejer gör.

Tjej

http://www.molon.de/galleries/Iran/Isfahan/Central/img.php?pic=25

Annonser

Comments (2) »

Denna eviga tillväxt

Joni skriver:

Det verkar faktiskt som att det finns en sak som binder ihop väldigt många av de problem som jag upplever finns i både Sverige och världen idag: strävan efter ekonomiskt tillväxt. Jag blev påmind av detta när jag läste denna utmärkta krönika av Andreas Cervenka

Ett exempel är det finns angivet som ett skäl i en utredning för någon förskolereform (jag har tyvärr tappat bort referensen) att detta är positivt för BNP-tillväxten att föräldrar arbetar så mycket som möjligt. Alltså ska barnen vara på dagis, med alla problem som det innebär för anknytning m.m utan att gå in alltför djupt i dagisdebatten här.

Många av våra miljöproblem bottnar också i överanvändning av naturresurser och utsläpp av gifter, allt i tillväxtens namn. Under lång tid har det ju varit ok att tänka på miljön, men inte till priset av att tillväxten tar stryk.

Tittar vi på vad människor sysslar på fritiden i Sverige idag handlar väldigt mycket om att ha de senaste prylarna (mobiltelefon, bil, cykel, kläder, hemmabio etc.) oavsett vilket intresse man har. Detta är självklart jättepositivt för Sveriges BNP, det handlas ju till höger och vänster och pengar spenderas. Vad det gör för miljön är inte så svårt att tänka sig, men bortsett från det är frågan vad det gör med vår mentalitet? Mår man verkligen bra av att lägga så mycket energi på att köpa grejer? Jag kan självklart bara tala utifrån mig själv, men för mig var det beteendet definitivt ett flykt- och beroendebeteende från mina egna problem när jag levde på det sättet.

Är det inte dags att börja sätta något annat som mål för en nation än att öka på sitt BNP? Det är ändå något fel på ett mått som ökas av att förstöra saker (the broken window fallacy, alltså att det ger tillväxt att förstöra och reparera ett fönster trots att inget egentligen förbättras). Katastrofer och krig ger ökad tillväxt, är det verkligen vad vi vill ha som måttstock?

Leave a comment »