Tonårsrevolt

Shadi skriver:

Jag minns det som att det vore igår, vi satt på ett prov, det sista slutprovet för terminen. Det skulle hålla på i 3 timmar och sedan skulle alla åka hem. Vår vicerektor brukade cirkulera med bilen runt skolan och kvarteren runtom för att se att alla tog den vanliga vägen hem och inte sprang iväg på egna upptåg. Det fick man inte göra som flicka, hemmet och skolan var de enda ställen som vi fick vistas på. Även de flesta föräldrar är stränga mot sina 14-åringar, de ska inte få springa runt på gatorna och med all rätt, det kan vara farligt. Tehrans gator är inte som de svenska gatorna, där måste man vara försiktig. Det är först när barnen bli myndiga som de släpper mer på tyglarna. Jag satt kvar med det tråkiga historiaprovet medan mina tre bästa vänner Bahareh, Mona och Atefeh stod vid ingången till provsalen och gjorde grimaser, tittade på klockan för att visa att jag skulle skynda mig eller bara mimade ”skynda dig!” till mig. Jag stod mellan valen, ska jag följa med mina vänner och nöja mig med godkänt eller skriva klart provet och få ett bra betyg.

Jag valde mina vänner och lämnade in provet efter bara en timma med fjärilar i magen. Atefeh hade en plan för hur vi skulle ta oss ut ur skolan utan att bli upptäckta. Vi skulle vänta på att någon besökte vår rektor som hade sin dörr mot utgången och sedan skulle vi smita ut tyst och stilla. Så gjorde vi, rektorn fick besök och under det lilla ögonblick som hon inte såg på smet vi ut.

Vi sprang fort ifrån skolbyggnaden för att ingen skulle se oss, vilken frihet! Nu hade vi 2 timmar för oss själva att göra precis som vi ville. Vi sminkade oss ordentligt och drog fram hår så att det skulle synas så mycket som möjligt under slöjan och sedan tog vi en taxi till stan. Stan var full av folk, försäljare och fruktstånd. Vi köpte varsin glass och började spana efter något som var sällsynt i våra liv, nämligen pojkar. Atefeh passade på att ringa sin pojkvän eftersom det var svårt att göra det hemma utan att hennes föräldrar skulle märka. Vi stod alla på gatan, åt glass och skrattade så som vi aldrig gjort förut. Kroppen var full av adrenalin, tanken på att rektorn skulle märka att vi var borta från skolan gjorde mig nervös och det tror jag alla vi kände, denna adrenalinrusch resulterade i skrattanfall. Plötsligt kommer en pojke fram till mig, han var lång, stilig med vackra mörka ögon, han log mot mig.

-Hej, jag heter Saeed, vad heter du? frågar han mig.

Jag som var nervös redan som det var höll på att svimma, jag pratade aldrig med pojkar och detta var ovant för mig. Bahareh ser det och börjar prata med honom för att ge mig lite tid att samla mig.

Jag svarar efter en stund ett ”hitte på”-namn, det gör alla flickor i Iran, det är farligt att svara med sitt riktiga namn. Om det skulle visa sig att man blir påkommen med en pojke så ska man kunna säga att man inte känner varandra och detta blir enklare om han inte vet om ens riktiga namn.

Han pratade en stund med mig och jag försöker att svara så gott jag kunde men var för nervös för att finna orden. Saeed sa att han gärna ville träffa mig igen och frågade om jag vill ta hans telefonnummer. I Iran är det farligt för en flicka att ge sitt nummer till pojkar, genom att få deras nummer så har man själv kontroll på hur ens kontakt med varandra ska se ut. Annars finns det risk att de ringer hem till en när ens föräldrar svarar och även om man oftast lägger på när en flickas föräldrar svarar så kan det verka suspekt. Detta var alltså innan mobiltelefonen och nummerpresentatörernas tid. Jag tog blygt emot hans telefonnummer och han fick mig att lova att ringa honom.

Tiden gick snabbt och vi var tvungna att skynda oss tillbaka till skolan. Vi tog en taxi och kom fram precis i rätt tid, vi smög fram till utgången och agerade som att vi precis har lämnat in provet och ska gå hem. Vicerektor började sin runda och vi gick hem med fjärilar i magen, idag trotsade vi de vuxna.

Denna dag var den första jag kan minnas av alla dagar där vi gjorde förbjudna eller farliga saker, vi vågade mer hela tiden och ibland blev vi ertappade med stränga straff som påföljd. Men inget straff i världen kunde få oss att sluta, för den känslan vi hade när vi bröt mot regler och gick vår egen väg var fantastiskt. Det var som att vi sa: ni äger inte mig. Det var en känsla av revolt.

Annonser

2 svar so far »

  1. 1

    Vad härligt att läsa! Vilken frihetskänsla det måste ha gett att våga gå sin egen väg.

    • 2

      shadip said,

      Ja, känslan var stark men samtidigt med en sorg och rädsla. JAg funderar på hur jag ska få lillen att slippa sorgen och rädslan är han blir tonåring 🙂


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: