Archive for oktober, 2012

Mina favorithjältinnor

Shadi skriver:

Som ett konstrast till förra inlägget tänkte jag här lista mina favorithjältinnor från böcker och filmer. Alla dessa karaktärer är starka kvinnor som visar sin komplexa personlighet (både sin feminina och maskulina delar), de är inte perfekta utan har både starka och svaga sidor som de flesta människor, de tar sig igenom svårigheter och utvecklas av dem. Det är min definition av en stark kvinnlig karaktär.

1. Chihiro Ogino från Spirited away

2. Hermione Granger från Harry potter

3. Lyra Silvertongue från The golden compass

4. Ada McGrath från The piano

5. Arrietty från The Secret World of Arrietty

Leave a comment »

Starka kvinnor i böcker och filmer

Shadi skriver:

Jag fortsätter på temat böcker. För ett tag sedan läste jag ungdomsböckerna i trilogin ”Hungerspelen”. Det är en dystopisk framtidsberättelse om landet Panem (framtida USA). Landet är indelad i 12 distrikt där huvudstaden ”the capitol” styr dessa distrikt med järnhand. Varje år väljs 24 ungdomar ut (en pojke och en flicka i åldrarna 12-18 år från varje distrikt) för att delta i hungerspelen. Spelet går ut på att ungdomarna sänds ut på en arena för att de där ska ta livet av varandra så att det till slut bara finns en vinnare kvar vid liv. Allt sänds i TV och alla huvudstadsbor ser det som underhållning.

Katniss Everdeen blir utvald att delta i hungerspelen från distrikt 12. Eftersom hennes pappa dog när hon var mycket ung så har hon fått försörja sin familj helt själv genom att jaga. Hon kan jaga, hon är en bra utomhussurvivalist, hon kan klättra och hon är stark. Vad bra, tänkte jag när jag läste om henne, en stark kvinnlig karaktär. Men där blev jag besviken. Katniss är en riktig tuffing men hon är även helt frånkopplad från sina känslor, visar ingen empati och har extremt svårt för att samarbeta med andra (sterotypiska maskulina egenskaper).

Hur kommer det sig att när man i böcker och i filmer vill visa starka kvinnliga karaktärer så maskulinerar man dem och tar bort deras feminina egenskaper? Det är så tråkigt när man målar upp bilden av en stark kvinna på detta sätt. Istället för att framställa kvinnor (och män) som de flerdimensionella personer de är så tar man bara en kvinnlig karaktär, ger den sterotypiskt manliga egenskaper (tuffa hårdingar) och folk hyllar dem för att vara starka.

För att ge några exempel på kvinnor som visas starka genom att ge dem sterotypiska maskulina drag:

Katniss Everdeen
Lisbet Salander
Beatrix Kiddo från Kill Bill (även om hon mjuknar upp på slutet)
Trinity (Matrix)
Lara Croft

Det är tyvärr så hela vårt samhälle och kultur ser ut. För att uppnå jämställdhet så ska kvinnan bli exakt som den sterotypiska mannen, arbeta heltid, lämna barnen till någon annan att fostra större delen av deras uppväxt, trycka undan magkänslan och bita ihop. Istället för att hitta ett sätt där alla kan vara nöjda med sina liv och där både män och kvinnor får lov att vara och visa sina personligheter som de flerdimensionella människor som vi är så ska vi alla tryckas in i en mall, den sterotypa, tuffa, karriärskåta, känslolösa mannen.

Comments (1) »

Troll spricker i solsken, eller?

Jag är inne i en intensiv läsperiod nu, och har tagit mig igenom många böcker de senaste månaden. Först läste jag hungerspelen som jag älskade, och för att fortsätta på samma tema (ungdomslitteratur) så började jag läsa Twilight och hade höga förväntningar. Istället blev jag grymt besviken. Visst är den spännande och en riktigt bladvändare men när jag började analysera böckerna för mig själv efteråt så gillar jag de inte alls.

Boken handlar om Bella Swan som blir upp över öronen förälskad i vampyren Edward som är både kontrollerande, manipulativ och överbeskyddande. Hon slutar att umgås med sina vänner och hela hennes värld kretsar runt honom så pass mycket att hon slutar leva sitt eget liv. Han beskyddar henne och hon lyder hans minsta vink. De manliga karaktärerna i Bellas liv bestämmer vad som är bäst för henne, agerar och diskuterar inte med henne om vad hon vill.

Allt detta framställs som någonting bra i boken, som att männens beskyddande och manipulativa beteende är romantiskt. Den kvinnliga huvudkaraktären har inget intressant i sin personlighet överhuvudtaget och uppvisas som en hjälplös liten docka som de stora männen ska skydda.

Jag blev först arg när jag läst klart böckerna och började googla för att se om andra kände samma sak. Det var då jag upptäckte att det finns en uppsjö av arga tonårsföräldrar (speciellt i USA) som förbjuder sina döttrar att läsa böckerna. Bella är en dålig förebild enligt dem och visar upp en hundra år gammal kvinnosyn, vilket jag kan hålla med om.

Böckerna är populära och det är många tonårstjejer som ser Bella som sin förebild. Många av dem vill ha pojkvänner som Edward. De vill ha ett förhållande som deras, som alltså inte är sunt. Edward använder sig av maktmissbruk och alla mina varningsflaggor hissas för att förhållandet kan leda till psykisk eller fysisk misshandel. Hur kommer detta påverka tjejer som läser boken? Kommer de att tycka att det är ok att bli behandlad som Bella blir av alla de manliga karaktärerna? Alltså som en staty som ska beskyddas även om det innebär att de ska frånta hennes frihet, manipulera henne, förfölja henne (Edward smyger in och tittar på henne när hon sover utan att hon vet om det).

Jag ställde mig frågan: kommer jag att kunna förbjuda lillen att läsa de böcker han vill, även om jag tycker att de har ett dåligt inflytande? Mitt svar blev nej, jag tror aldrig att jag kommer kunna förbjuda honom att läsa litteratur, det går emot allt vad jag tror på.

Jag funderar på om barn verkligen blir så negativt påverkade av det som de läser? En del av mig vill tro att troll spricker i solsken. Barn analyserar litteratur lika mycket som vi gör och kommer till slut att hitta alla brister i den. Har man en bra relation till sitt barn så kommer de även att prata om upplevelsen av boken med sina föräldrar. Böcker är bra på så sätt att man kan reflektera under tiden som man läser, till skillnad från filmer. Jag tror inte att en bok kan ha dåligt inflytande på barn, eller vuxna.

Dåliga/bra inflytanden är människor i det verklige livet, barnen ser oss, ser hur vi och andra runt om behandlar dem. Det gör att de bygger trygga stabila personligheter eller trasiga otrygga personligheter. Sådant går inte att rubba med en bok, tror jag.

Vad tror ni? Kommer ni att låta era barn/tonåringar läsa allt de vill?

Comments (7) »

Tonårsrevolt

Shadi skriver:

Jag minns det som att det vore igår, vi satt på ett prov, det sista slutprovet för terminen. Det skulle hålla på i 3 timmar och sedan skulle alla åka hem. Vår vicerektor brukade cirkulera med bilen runt skolan och kvarteren runtom för att se att alla tog den vanliga vägen hem och inte sprang iväg på egna upptåg. Det fick man inte göra som flicka, hemmet och skolan var de enda ställen som vi fick vistas på. Även de flesta föräldrar är stränga mot sina 14-åringar, de ska inte få springa runt på gatorna och med all rätt, det kan vara farligt. Tehrans gator är inte som de svenska gatorna, där måste man vara försiktig. Det är först när barnen bli myndiga som de släpper mer på tyglarna. Jag satt kvar med det tråkiga historiaprovet medan mina tre bästa vänner Bahareh, Mona och Atefeh stod vid ingången till provsalen och gjorde grimaser, tittade på klockan för att visa att jag skulle skynda mig eller bara mimade ”skynda dig!” till mig. Jag stod mellan valen, ska jag följa med mina vänner och nöja mig med godkänt eller skriva klart provet och få ett bra betyg.

Jag valde mina vänner och lämnade in provet efter bara en timma med fjärilar i magen. Atefeh hade en plan för hur vi skulle ta oss ut ur skolan utan att bli upptäckta. Vi skulle vänta på att någon besökte vår rektor som hade sin dörr mot utgången och sedan skulle vi smita ut tyst och stilla. Så gjorde vi, rektorn fick besök och under det lilla ögonblick som hon inte såg på smet vi ut.

Vi sprang fort ifrån skolbyggnaden för att ingen skulle se oss, vilken frihet! Nu hade vi 2 timmar för oss själva att göra precis som vi ville. Vi sminkade oss ordentligt och drog fram hår så att det skulle synas så mycket som möjligt under slöjan och sedan tog vi en taxi till stan. Stan var full av folk, försäljare och fruktstånd. Vi köpte varsin glass och började spana efter något som var sällsynt i våra liv, nämligen pojkar. Atefeh passade på att ringa sin pojkvän eftersom det var svårt att göra det hemma utan att hennes föräldrar skulle märka. Vi stod alla på gatan, åt glass och skrattade så som vi aldrig gjort förut. Kroppen var full av adrenalin, tanken på att rektorn skulle märka att vi var borta från skolan gjorde mig nervös och det tror jag alla vi kände, denna adrenalinrusch resulterade i skrattanfall. Plötsligt kommer en pojke fram till mig, han var lång, stilig med vackra mörka ögon, han log mot mig.

-Hej, jag heter Saeed, vad heter du? frågar han mig.

Jag som var nervös redan som det var höll på att svimma, jag pratade aldrig med pojkar och detta var ovant för mig. Bahareh ser det och börjar prata med honom för att ge mig lite tid att samla mig.

Jag svarar efter en stund ett ”hitte på”-namn, det gör alla flickor i Iran, det är farligt att svara med sitt riktiga namn. Om det skulle visa sig att man blir påkommen med en pojke så ska man kunna säga att man inte känner varandra och detta blir enklare om han inte vet om ens riktiga namn.

Han pratade en stund med mig och jag försöker att svara så gott jag kunde men var för nervös för att finna orden. Saeed sa att han gärna ville träffa mig igen och frågade om jag vill ta hans telefonnummer. I Iran är det farligt för en flicka att ge sitt nummer till pojkar, genom att få deras nummer så har man själv kontroll på hur ens kontakt med varandra ska se ut. Annars finns det risk att de ringer hem till en när ens föräldrar svarar och även om man oftast lägger på när en flickas föräldrar svarar så kan det verka suspekt. Detta var alltså innan mobiltelefonen och nummerpresentatörernas tid. Jag tog blygt emot hans telefonnummer och han fick mig att lova att ringa honom.

Tiden gick snabbt och vi var tvungna att skynda oss tillbaka till skolan. Vi tog en taxi och kom fram precis i rätt tid, vi smög fram till utgången och agerade som att vi precis har lämnat in provet och ska gå hem. Vicerektor började sin runda och vi gick hem med fjärilar i magen, idag trotsade vi de vuxna.

Denna dag var den första jag kan minnas av alla dagar där vi gjorde förbjudna eller farliga saker, vi vågade mer hela tiden och ibland blev vi ertappade med stränga straff som påföljd. Men inget straff i världen kunde få oss att sluta, för den känslan vi hade när vi bröt mot regler och gick vår egen väg var fantastiskt. Det var som att vi sa: ni äger inte mig. Det var en känsla av revolt.

Comments (2) »