Jag gjorde det!

Shadi skriver:

För ett år sedan så startade jag ett företag tillsammans med min bästa vän Maria, det är ett företag där vi håller hundkurser. Vi har under detta år planerat och förbetett för att vi nu till hösten ska börja vår kursverksamhet. Jag har under hela detta år planerat att ha lillen med mig på jobbet. Jag vill att han ska ha som vana att följa med mig dit, att följa med sin mamma på jobbet ska bli en naturlig del av hans liv.

Jag och Joni har under det här året pratat mycket om hur vi ska lägga upp livet så att detta ska möjliggöras så bra som möjligt. Vi kom fram till att under de första månaderna så ska Joni följa med på varenda kurstillfälle som jag och Maria håller i. På så sätt blir lillen van vid miljön och han kan långsamt lära sig att anpassa sig och med tiden underhålla sig själv eller hjälpa till när vi håller kurs.

Vår kursverksamhet har varit igång i 2 veckor nu och det har varit någon kurs varje dag, vi har från början varit ärliga med att kursen välkomnar barn och att min son ska vara med och som tur är har vi bara blivit positivt bemötta.

De första dagarna så kände han sig obekväm, han började gråta/gnälla ofta och han visste inte riktigt vad han skulle göra. Joni fick dessa dagar hela tiden stötta och trösta honom. Under dessa  två veckorna så har lillen helt själv hittat sin egen roll, han har börjat hjälpa till genom att duka fram fika tillsammans med pappa, han har hämtat pennor till mig om jag behöver det och han har suttit och belönat hundarna som sitter i burarna för att de inte ska börja skälla.

Joni har varit med honom hela tiden och de första dagarna så krävdes det ständigt tröst, stöttning och hjälp. Med tiden så blir det enklare och enklare. Idag så skulle vi hålla en kurs efter lunch och Joni sov tillsammans med lillen. När kursen startade så vaknade lillen medan Joni fortfarande sov, jag tänkte att jag får testa att ha honom ensam utan Joni men blir det jobbigt så får jag gå och väcka honom.

Han var med medan jag höll kurs och när jag upplevde att han behövde närhet så satta jag upp honom på ryggen, efter ett tag så blev han grinig så jag fick väcka Joni. Jag och lillen gjorde det dock, 30 minuter var jag helt själv med mitt barn på jobbet och det var en fantastisk känsla! Jag tror att ju mer han får vara med desto mer kommer han att känna sig hemma och hitta sin plats.

Annonser

9 svar so far »

  1. 1

    betula said,

    Vad underbart! Både att få jobba med hundträning och att kunna ha m sitt barn på jobbet. 🙂

  2. 3

    Veronika said,

    Smart att ha en så långsiktig plan och ta så mycket ”hjälp” av partnern för att få det att funka, istället för att bara prova på då och då själv och konstatera att det är för svårt för både den jobbande föräldern och barnet.

    • 4

      shadip said,

      Jag tror också att det är bäst så. I länder där barn följer med föräldern till jobbet så brukar ju detta ske från då barnet är nyfött och på så sätt så brukar barnet vara en del av arbetet enda från början. För ett äldre barn är ju allt så nytt och jag tror barnet behöver en invänjningsperiod för att hitta sin roll i allt. Det är nog olika för olika barn hur lång tid detta tar 🙂

  3. 5

    Åh, vad härligt och inspirerande att läsa! För mig är det också en dröm att slippa separation mellan familjeliv och arbetsliv. Hoppas kunna göra något liknande framöver 🙂

    • 6

      shadip said,

      Tack! 🙂
      Jag tycker också att det är fint att hela familjen är delaktig i varandras arbeten och så här får barnen vara en del av de vuxnas vardag.

      Det roliga är att när jag nämner till de som anmäler sig att barn är välkomna på våra kurser så tar många med sina egna barn. Jag har hört från kursdeltagare att det är ovanligt att detta uppmuntras och de är väldigt glada över att det uppmuntras. Det roligaste av allt är att alla barn som är med på kursen (sist var det 4 barn) bidrar till att dra upp stämningen. Allt blir så mycket mer avslappnat.

      De ställer väldigt intressanta frågor och bidrar med så mycket kul! Barn är så kompetenta, tänk om barn fick vara en del av hela samhället, vad mycket vi skulle lära oss av dem. Det är en allmän uppfattning att de stör så mycket men jag tror att det är en myt.

      Ett barn som bli sedd och hörd (som barn blir på våra kurser) blir inte stökig och störig. Även de som inte har barn och kommer ensamma verkar inte bli störda av barnen och jag har hittills inte stött på en enda person som inte har reagerat positivt när jag har sagt att barn är välkomna på kurserna. 🙂

  4. 7

    veronica said,

    kul att läsa! jag behöver pepp för det här med min 4-åring!


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: