Hur relaterar man till sin tonåring

Shadi skriver:

Jag minns att när jag var tonåring så lovade jag mig själv att aldrig glömma hur det kändes att vara tonåring så att jag skulle veta hur jag skulle behandla mitt eget barn. Nu har det gått nästan 10 år och jag försöker att minnas känslan varje dag, jag försöker att komma ihåg hur jag ville bli behandlad för jag tyckte då att alla vuxna behandlade mig illa.

Sedan lillen föddes har jag konstant tänkt på hans tonårsperiod, hur jag ska behandla honom, hur jag ska prata med honom och hur fri han kan få vara. Jag tror att tonåringar är svårare att relatera till än barn, för att ju äldre barn blir desto mer abstrakta och komplexa tankar har de. Jag var inte alls osäker på hur jag skulle behandla lillen när han föddes, men ju äldre han bli desto komplexare blir det tycker jag. Tycker att han är mer komplex nu än när han var nyfödd, Känns som att jag hela tiden måste jobba mer och mer på mitt föräldraskap.

När jag började leta bloggar och böcker som berör ämnet tonåring så hittade jag inte så många. Det finns gott om barnuppfostringsbloggar och böcker men vid åldern 7 -8 ungefär så finns det väldigt lite information och inspiration att hämta. Jag funderar lite på varför. Varför är det så få som reflekterar kring hur man behandlar ungdomar? Ungdomar verkar vara ett mysterium, något väldigt abstrakt och lite läskigt för många. Jag undrar varför det är så för jag tycker att det skulle behövs en diskussion kring ämnet tonåringar, hur de behandlas och hur de bör bli behandlade.

Jag hade häromdagen en konversation med en nära vän till mig om tonåringar, hon har själv en tonåring och jag tycker att samtalet var så givande så jag vill dela med mig av den:

Jag: Jag tycker att det finns så lite information om tonåringar idag, ingen som skriver om dem och de allra flesta tonåringar blir väldigt illa behandlade.

Mik: Ja, det verkar vara så lite engagemang i tonåringar i samhället, förutom när det gäller sport. Det är viktigt att bara lyssna på barnet/tonåringen, att höra vad hen verkligen säger och inte styra samtalet dit man själv önskar. Vuxna förstör oftast samtalen med sina egna tankar och åsikter. Kan man inte lyssna på de ”små” samtalen, så kommer tonåringen aldrig att prata om stora saker med dig heller.

Jag: Det minns jag så väl! Jag blev alltid avbruten, kunde aldrig tala till punkt innan någon berättade för mig att jag haft fel. Hur verkligheten egentligen var. Lite ”lilla gumman”-attityd, som att jag kommer nog förstå när jag blir äldre. Fick ofta känslan av att mina åsikter inte togs på allvar, att de inte räknades. Som att jag var inkapabel till att ha vettiga åsikter på grund av min ålder.

Mik: Jag brukar jag alltid ha i tankarna att prata till min tonåring som jag gör till min bästa vän, till en vuxen. Respektfullt, jämlikt och inte underskatta dem.

Jag:  Men hur kommer det sig att så många säger att man inte ska vara bästa vän med sin tonåring? Då utnyttjar de en, det är så många som säger det. Hur hanterar du att din dotter vill frigöra sig? Hur mycket släpper du och hur mycket förbjuder du? Jag tror nämligen själv att man kan vara bästa vän med sin tonåring.

Mik: Jag tror man kan vara bästa vän, men antagligen lägger folk lite fel betydelse i det? Att det betyder att man tillåter allt, att man själv sitter och super tillsammans med sin tonåring. Det är viktigt att vara tydlig med dina egna åsikter, säga ”såhär tycker jag, men jag lyssnar gärna och lär mig vad du tycker” istället för att säga ”såhär är det, alla andra har fel”. Innan (och efter) tonåren är nog barn väldigt förlåtande och det kan gå att reparera en trasig relation, tror jag… men inte under tonårs-perioden

Jag: Alltså OM nu Adrian vill supa när han är 15 år så kommer jag inte att hindra honom. Jag förutsätter att om jag lägger en bra grund under hela hans uppväxt så kommer han att kunna hantera det. Vad tror du om det? (jag kommer som du säger inte supa med honom)

Mik: Ja, det funkar ju oftast inte att hindra. Men är man tydlig med vad man tycker och varför, så tror jag det alltid sitter i tankarna hos barnet. Jag tror kontakten och diskussionerna (positiva, förstående sådana) är jätteviktigt. Inte auktoritet, det förstör relationen. Men det kommer ju säkert alltid situationer där man måste säga nej helt och hållet. Farliga situationer men det hänger ju ihop med resten av uppväxten, det är ju inget man bara kan börja med så fort barnet är 13.

Jag: Jag tror att om man under uppväxten har en bra och väldigt nära kontakt med barnet och lär sig sina barns signaler bra så kan man under tonårsperioden diskutera med barnet ur farliga situationer utan att förbjuda. Men jag tror att denna kontakt mellan förälder och barn enbart kan fås av att man spenderar stora delar av tiden med sitt barn. Alltså är det svårt att i vårt samhälle få denna kontakt med våra barn eftersom vi spenderar endast ett fåtal timmar varje dag med barnet. Jag kanske är naiv men jag tror inte alls på att förbjuda även om det är farliga situationer.

Mik: Vet inte om det är naivt att tänka så, jag vill gärna tro likadant, men sedan blir jag helt överväldigad när jag tänker på hur mycket skit det finns i världen.

Jag: Ja du har nog rätt om att det finns mycket skit i världen, men jag funderar på om inte ungdomar vill testa på alla denna skit som finns i världen för att de under hela sin uppväxt har levt i en skyddad verkstad. De har inte fått ta motgångar, de har inte fått se vuxengrejer och man har inte fått hantera allt det läskiga som finns där ute för att förstå att gör man något farligt så är den naturliga konsekvensen att man far illa. Genom att hålla våra barn inlåsta i en trygg värld som vi gör här i västvärlden så tränar vi bort deras egen självbevarelsedrift.

Mik: Ja precis, där sa du något bra, så kan det ju vara.

Jag: Det är jättesvårt att lära om sig, att förbereda sig och sitt barn för den tiden då han är i gränslandet mellan barn och vuxen. Man måste förbereda sig i tid tror jag för som du säger så skapas inte en bra förälder-barnrelation under tonåren av sig själv, det är liksom accepterat idag att tonåringar ska må dåligt, varför liksom? Varför ska man må dåligt som tonåring? Det låter ju helt bizzart.

Annonser

6 svar so far »

  1. 1

    Karro said,

    Jätte intressant diskussion!

    För några år sedan (jag är 30 år nu) hittade jag en lapp som jag hade skrivit till mitt ”föräldra-jag” när jag var 14 år. Tips och kom-ihåg-punkter om hur jag skulle bli som förälder. Tyvärr är lappen borta nu men två av punkterna som jag kommer ihåg var ”respektera mina barns känslor vilka de än må vara” samt ”lyssna alltid noga på vad barnen faktiskt försöker säga”. Ganska klok 14-åring vara jag nog och jag är helt säkert inte ensam om det.

    Jag tror det ligger mycket i det du skriver om att vi i västvärlden tar ifrån barnen deras självbevarelsedrift. Jag är helt övertygad om att det ligger i människans natur att identifiera och lära sig hantera gränser och ”farligheter” och om vi vuxna då ständigt passar, begränsar och skyddar så kommer barnen att antingen pressa hårdare eller ge upp. Jag ser bara på våra barn (3 år resp. 10 mån) hur de jobbar på för att hitta sin självbevarelsedrift. Minstingen har helt på egen hand fått identifiera och lära sig hantera höjdskillnader och är otrolig på att ta sig upp och ner för trappor, sängar, stockar och stenar. Om jag hade begränsat honom genom att bara lyfta bort honom eller hjälpa honom genom att alltid lyfta ner honom från sängen så tror jag inte att han hade fått samma känsla och kännedom över sin kropp. När det gäller äldre barn och tonåringar tror jag att det handlar om samma sak men självklart i en annan skala. Men som förälder vill jag finnas där för mina barn, stötta dem i med- och motgång och försöka ge dem näsya förutsättningarna för att lära känna och ta hand om sig själva men det är min uppgift att se till att de får sitt liv som sitt.

    • 2

      shadip said,

      Vad häftigt att du skrev en lapp! 14-åringar är väldigt kloka, önskar bara att vi kunde lyssna på vad de har att säga. Det är så tråkigt att ens åsikter inte räknas förrän man blir 18 år.

      Ja, det är så bra att faktiskt låta barn bli skrämda, hantera motgångar och faktiskt misslyckas. Bra exempel du tog med trappor. Jag tänker också på att få se sorg, kunna gå på begravningar, se förlossningar, göra vad de vill hela tiden utan att bli stoppade förutom om det är akut livsfara. Jag tror att det bygger en självbevarelsedrift som håller livet ut 🙂

  2. 3

    Ildiko said,

    Ja, intressant.
    Jag tror, som jag ser att du antyder på, att det handlar om att ha en bra relation. Det behöver inte säja ”krash, boook, bang” bara för att de blir tonåringar.
    Alla människor har behov av att frigöra sig, men det behöver inte bli någon explosion så länge det alltid har varit okej att vara den en är.
    Har det inte varit okej så kommer en till faser där en jobbar extra mycket med detta, men för det måste det ju finnas en anledning. Förstår du hur jag menar där?

    Har aldrig vart med om en enda ”trotsålder” eller ”tonårsrevolution” (mina är 9, 17 och 18).

    Jag VAR orolig för hur jag skulle hantera detta med alkohol, bla därför att båda mina föräldrar är aktiva missbrukare och även mina stora barns pappa dricker dagligen.

    Så jag berättade för dem något i stil med ”som ni säkert förstår har detta med alkohol varit ett stort problem hos mig (dvs jag tar ansvar för att det är MITT problem MIN oro) och jag TROR att jag skulle vara obekväm med om ni började dricka alkohol tidigt”

    Den ena ”aha, vad ska vi göra åt det då?”
    Den andre ”OK…jo, det är klart. Jag tror vi kommer kunna lösa det då isf”

    Efter två dagar sa den ena: Kan vi göra så här, att om vi tror att vi ska dricka alkohol en kväll så berättar vi det för dig innan? Då kanske du inte får en chock!

    Jag tyckte det var en bra ide, berättade för den andre vad den ena sagt och frågade om det var en bra lösning för honom också.
    Han sa….”Nja, men jag kan göra så att jag berättar det för dig inom 24 timmar efter….”

    Jag tyckte det lät bra.

    Den ena, han som skulle berätta 24 timmar efter har druckit alkohol 3 ggr och första gången var han 17 år och kanske 10 månadee, han berättade det första gången INNAN (han hade glömt bort att han var den som skulle berätta efter). De andra gångerna berättade han efter.
    När han fyllde 18 fick han en flaska champange av sin pappa. Nu är han 19, har precis flyttat hemifrån och champangen är kvar här. Förra året köpte han två DUFFY-öl (titta, sådana som simpson dricker), men han har ej druckit dem ännu.

    Den andra, han är 17.5 år, han har ej druckit ännu.

    Så det känns skönt att de börjar med det så sent som möjligt, särskilt då vetenskapen (genetik och även det sociala arvet) säjer att de lider en förhöjd risk att fastna i sådant. Då är det BRA att en kan vänta tills en blir äldre. Men jag vill inte förbjuda det och jag tror absolut inte att det hade fungerat att förbjuda det heller.

    • 4

      shadip said,

      Du skriver så bra Ildiko och jag tycker att du hanterade dina barn så bra vad gäller frågan om alkohol. Jag håller med dig att alkohol helst ska undvikas eller drickas så sent som möjligt. Som du säger så går det inte att förbjuda, tror det har en motsatt effekt. Det bästa kanske är att sätta en bra grund under uppväxten och ha is i magen. Du är en sån inspiration till mig när det gäller barnuppfostran Ildiko. Älskar att läsa det du skriver!

  3. 5

    maria said,

    Jag har tänkt mycket på det där, redan innan jag fick barn. Själv har jag aldrig gjort någon ”revolt” eller känt att jag på något sätt har haft något behov av att ”frigöra mig” eller ”gå emot” mina föräldrar. Men jag har också haft en nära relation till dem, alltid känt att jag kunnat berätta allt, även sådant som inte har varit bra, och det kan jag lugnt säga att jag inte alltid varit i det bästa sällskap, speciellt inte när jag var omkring 14, men mina föräldrar litade på att jag inte gjorde något dumt och det gjorde jag heller aldrig. Mina vänner söp, rökte och snattade, provade droger, skolkade etc, men själv sa jag nej till det. Och jag kunde som sagt alltid prata med både mamma och pappa om det. Jag visste vad de tyckte om vad mina vänner gjorde, men de var ändå inte dömande. Jag visste att de ville att jag skulle låta bli, men jag lät inte bli av rädsla eller så för jag kände att även *om* jag skulle göra något dumt skulle jag kunna berätta det med och de skulle lyssna. När jag t ex var på fest var jag den enda som inte hade en specifik tid jag skulle vara hemma, men jag såg alltid till att komma hem i rimlig tid.

    Det sättet fungerade rätt bra med mig. Det fungerade inte alls med min syster, och då är vi ändå väldigt nära varandra i ålder. För mig var det mycket respekt och också frihet under ansvar. Min syster var mer en klassisk arg tonåring som gjorde revolt och bröt mot regler (regler som jag aldrig ens hade).

    Och därför funderar jag mycket på det här, på om det har inte bara med relationen föräldrar/barn att göra, utan också vad barnet är för personlighet? Jag har inget svar på frågan.

    • 6

      shadip said,

      Ja, du har rätt att det nog kan bli helt motsatt effekt. Man är olika personligheter. Jag tror dock att samhällets bemötande har ungefär en lika stor effekt på barn som föräldrar har. Är man kanske en person som har hamnat i massa sammanhang (i förskola eller skolan) som inte är så bra för en så kanske man tar skada av detta även om syskon inte gör det. Detta kanske leder till att man far illa i tonåren och gör farliga saker. Jag vet inte, men jag tycker att det är väldigt intressant att du tar upp det. Ska fundera på det 🙂


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: