Archive for augusti, 2012

Hur relaterar man till sin tonåring

Shadi skriver:

Jag minns att när jag var tonåring så lovade jag mig själv att aldrig glömma hur det kändes att vara tonåring så att jag skulle veta hur jag skulle behandla mitt eget barn. Nu har det gått nästan 10 år och jag försöker att minnas känslan varje dag, jag försöker att komma ihåg hur jag ville bli behandlad för jag tyckte då att alla vuxna behandlade mig illa.

Sedan lillen föddes har jag konstant tänkt på hans tonårsperiod, hur jag ska behandla honom, hur jag ska prata med honom och hur fri han kan få vara. Jag tror att tonåringar är svårare att relatera till än barn, för att ju äldre barn blir desto mer abstrakta och komplexa tankar har de. Jag var inte alls osäker på hur jag skulle behandla lillen när han föddes, men ju äldre han bli desto komplexare blir det tycker jag. Tycker att han är mer komplex nu än när han var nyfödd, Känns som att jag hela tiden måste jobba mer och mer på mitt föräldraskap.

När jag började leta bloggar och böcker som berör ämnet tonåring så hittade jag inte så många. Det finns gott om barnuppfostringsbloggar och böcker men vid åldern 7 -8 ungefär så finns det väldigt lite information och inspiration att hämta. Jag funderar lite på varför. Varför är det så få som reflekterar kring hur man behandlar ungdomar? Ungdomar verkar vara ett mysterium, något väldigt abstrakt och lite läskigt för många. Jag undrar varför det är så för jag tycker att det skulle behövs en diskussion kring ämnet tonåringar, hur de behandlas och hur de bör bli behandlade.

Jag hade häromdagen en konversation med en nära vän till mig om tonåringar, hon har själv en tonåring och jag tycker att samtalet var så givande så jag vill dela med mig av den:

Jag: Jag tycker att det finns så lite information om tonåringar idag, ingen som skriver om dem och de allra flesta tonåringar blir väldigt illa behandlade.

Mik: Ja, det verkar vara så lite engagemang i tonåringar i samhället, förutom när det gäller sport. Det är viktigt att bara lyssna på barnet/tonåringen, att höra vad hen verkligen säger och inte styra samtalet dit man själv önskar. Vuxna förstör oftast samtalen med sina egna tankar och åsikter. Kan man inte lyssna på de ”små” samtalen, så kommer tonåringen aldrig att prata om stora saker med dig heller.

Jag: Det minns jag så väl! Jag blev alltid avbruten, kunde aldrig tala till punkt innan någon berättade för mig att jag haft fel. Hur verkligheten egentligen var. Lite ”lilla gumman”-attityd, som att jag kommer nog förstå när jag blir äldre. Fick ofta känslan av att mina åsikter inte togs på allvar, att de inte räknades. Som att jag var inkapabel till att ha vettiga åsikter på grund av min ålder.

Mik: Jag brukar jag alltid ha i tankarna att prata till min tonåring som jag gör till min bästa vän, till en vuxen. Respektfullt, jämlikt och inte underskatta dem.

Jag:  Men hur kommer det sig att så många säger att man inte ska vara bästa vän med sin tonåring? Då utnyttjar de en, det är så många som säger det. Hur hanterar du att din dotter vill frigöra sig? Hur mycket släpper du och hur mycket förbjuder du? Jag tror nämligen själv att man kan vara bästa vän med sin tonåring.

Mik: Jag tror man kan vara bästa vän, men antagligen lägger folk lite fel betydelse i det? Att det betyder att man tillåter allt, att man själv sitter och super tillsammans med sin tonåring. Det är viktigt att vara tydlig med dina egna åsikter, säga ”såhär tycker jag, men jag lyssnar gärna och lär mig vad du tycker” istället för att säga ”såhär är det, alla andra har fel”. Innan (och efter) tonåren är nog barn väldigt förlåtande och det kan gå att reparera en trasig relation, tror jag… men inte under tonårs-perioden

Jag: Alltså OM nu Adrian vill supa när han är 15 år så kommer jag inte att hindra honom. Jag förutsätter att om jag lägger en bra grund under hela hans uppväxt så kommer han att kunna hantera det. Vad tror du om det? (jag kommer som du säger inte supa med honom)

Mik: Ja, det funkar ju oftast inte att hindra. Men är man tydlig med vad man tycker och varför, så tror jag det alltid sitter i tankarna hos barnet. Jag tror kontakten och diskussionerna (positiva, förstående sådana) är jätteviktigt. Inte auktoritet, det förstör relationen. Men det kommer ju säkert alltid situationer där man måste säga nej helt och hållet. Farliga situationer men det hänger ju ihop med resten av uppväxten, det är ju inget man bara kan börja med så fort barnet är 13.

Jag: Jag tror att om man under uppväxten har en bra och väldigt nära kontakt med barnet och lär sig sina barns signaler bra så kan man under tonårsperioden diskutera med barnet ur farliga situationer utan att förbjuda. Men jag tror att denna kontakt mellan förälder och barn enbart kan fås av att man spenderar stora delar av tiden med sitt barn. Alltså är det svårt att i vårt samhälle få denna kontakt med våra barn eftersom vi spenderar endast ett fåtal timmar varje dag med barnet. Jag kanske är naiv men jag tror inte alls på att förbjuda även om det är farliga situationer.

Mik: Vet inte om det är naivt att tänka så, jag vill gärna tro likadant, men sedan blir jag helt överväldigad när jag tänker på hur mycket skit det finns i världen.

Jag: Ja du har nog rätt om att det finns mycket skit i världen, men jag funderar på om inte ungdomar vill testa på alla denna skit som finns i världen för att de under hela sin uppväxt har levt i en skyddad verkstad. De har inte fått ta motgångar, de har inte fått se vuxengrejer och man har inte fått hantera allt det läskiga som finns där ute för att förstå att gör man något farligt så är den naturliga konsekvensen att man far illa. Genom att hålla våra barn inlåsta i en trygg värld som vi gör här i västvärlden så tränar vi bort deras egen självbevarelsedrift.

Mik: Ja precis, där sa du något bra, så kan det ju vara.

Jag: Det är jättesvårt att lära om sig, att förbereda sig och sitt barn för den tiden då han är i gränslandet mellan barn och vuxen. Man måste förbereda sig i tid tror jag för som du säger så skapas inte en bra förälder-barnrelation under tonåren av sig själv, det är liksom accepterat idag att tonåringar ska må dåligt, varför liksom? Varför ska man må dåligt som tonåring? Det låter ju helt bizzart.

Comments (6) »

Varför diskrimineras barnen?

Joni skriver:

Som en fortsättning på mitt förra inlägg om att investera tid så har jag funderat en del på hur barn behandlas i vårt samhälle. Som ett tankeexperiment kan man läsa denna texten:

  • Det är accepterat att skälla ut barn offentligt.
  • Det är vanligt att barn inte får komma på t.ex. bröllop.
  • Barn har inte rätt att bestämma över sin kropp (någon annan bestämmer när de får/ska gå på toa, vilka kläder de ska ha på sig, vad och hur mycket de ska äta etc.)
  • Barn (i skolålder) är tvingade enligt lag att gå och arbeta (gå i skola) utan lön, kanske blir mobbade, och de har ingen rätt att sluta oavsett hur dåligt de mår av situationen.
  • Vissa offentliga platser tillåter inte barn, eller är inte socialt accepterat för barn att vara på (nattklubbar, barer, vissa restauranger etc.).
  • Det är accepterat att vara nedvärderande mot barn/unga som uttrycker starka åsikter.
  • Barn har ingen rösträtt.

Testa nu att byta ut barn mot t.ex. kvinnor/invandrare/svarta eller dylikt. Blir det inte bisarrt? Varför är det så ok att diskriminera barn?

Comments (8) »

Min morfar blev unschoolad

Min morfar är mellan 80 och 90 år gammal, vi vet inte hur gammal han är. På den tiden så bokfördes barnen när en bokföringsman kom till byn och det var inte varje år han kom. Eftersom hans föräldrar inte höll reda på vilket år han föddes så satte bokföringsmannen ett slumpmässigt födelseår på honom.

När min morfar var runt 6 år gammal så började han i skolan, på den tiden gick barn i skolan i moskéer och lärarna var mullor. De samlades i en ring och lärde sig att läsa och skriva genom att de äldre läste högt ur religiösa texter och böcker.

Första dagen i skolan så blev min morfar agad av läraren eftersom han var alldeles för livlig, detta var en vanlig metod att  för att lära nya elever som precis hade börjat att sitta still. Efter den dagen så gick han inte dit mer, han stannade hemma och blev unschoolad. Hans pappa och mamma tyckte då att det skulle vara morfars beslut att ta, ville han stanna hemma så fick han göra det.

Det var genom min morfar som jag först fick höra att man kan lära sig utan att gå i skolan, det var först långt senare som jag kom i kontakt med ordet unschooling. Jag var 14 år när jag fick höra hans historier  och tappade hakan. Kunde man alltså verkligen lära sig att läsa och skriva utan att gå i skolan? Det tog lång tid för mig att smälta, men när man tänker på det så är det ganska logiskt.

Dagarna gick åt att hjälpa till i föräldrarnas vindruvsodlingar, ta hand om getterna och kamelerna, inte för att han var tvungen utan för att han ville. Hans föräldrar lät honom göra vad han ville på dagarna så inget gjordes med tvång. Han berättar att han gick runt i byn, pratade med folk och lärde sig olika yrken. Byn som han levde i försörjde sig genom att odla vindruvor, sälja getmjölk, grädde och kamelull. När han blev gammal nog anmälde han sig som frivillig att rida med varorna till andra byar och sälja där. Medan de andra barnen var i skolan 6 dagar i veckan så red han runt till olika byar med sin åsna och sög in kunskap. Han berättar om sin barndom med stor glädje och han har många berättelser. Som den gången då han skulle sälja grädde till grannbyn och åt och åt av grädden under färden och helt plötsligt så ramlade han av åsnan, han hade förätit sig på grädden och fick ligga med magknip i en timma.

Morfar lärde sig att läsa som 9-åring, han vet inte hur men det bara kom en dag säger han, en dag så kunde han läsa sa han och det har han gjort sen dess. Min morfar är alltid den som sitter med en tidning eller en bok i handen. Hans lästid är väldigt viktig för honom. Under sin tonårsperiod så engagerade han sig politiskt och på den tiden var det farligt, han har många historier från den tiden. När han blev vuxen så startade han en butik och jobbade som uppfinnare.

Folk kom med förfrågningar till honom om maskiner de ville att han skulle tillverka och han gjorde ritningar, gjutformer och gjöt delarna. Han berättar om många av sina uppfinningar, den som han är mest stolt över är när han lyckades göra en pinnglassmaskin som enligt honom var väldigt tekniskt svårt att göra på den tiden.

Folk som kritiserar unschooling brukar säga att det bara är barn till högutbildade elitföräldrar som kan lyckas med unschooling. När jag hör detta så tänker jag direkt på min morfar. Hans föräldrar var näst intill analfabeter men de litade på att han skulle lära sig allt han ville själv. Det är just det som är så bra med unschooling, det är inte föräldrarna som ska lära barnen saker det är barnen som själva ska ta reda på informationen. Så länge barnet har föräldrar som behandlar dem med respekt och låter bli att lägga sig i deras inlärning så går det bra för vem som helst att unschoola.

Min morfar är den mest öppensinnade, fritänkande och uppfinningsrika människa jag känner. Han är lycklig på ett sätt som jag aldrig har sett en människa vara lycklig förut, han har en fri själ för han har aldrig blivit tvungen att anpassa och ändra på  sig för att passa in. Han har aldrig blivit tvungen att rätta sig in i ledet. Jag tror att det är just det som syns på honom, den genuina lyckan kan bara en människa ha som har fått vara sig själv hela livet.

Idag är han gammal min morfar men man kan fortfarande se gnistan i hans ögon

Skrivet av: Shadi

Comments (15) »

Varför är det så viktigt att prata korrekt?

Jag pratar tre språk, persiska, svenska och engelska. Jag är ungefär lika bra på alla tre språk men pratar inte något helt perfekt. Jag har svårt för orden han och hon, jag brukar blanda ihop dem och får oftast rätta mig själv eftersom det inte finns några könsbestämda pronomen i persiskan.

Jag blandar oftast ihop ordspråk och ibland när jag är riktigt trött så kan jag glömma ord. Eftersom jag enbart pratar persiska med lillen (och min mamma när hon är här) och svenska med alla andra så jobbar min hjärna ständigt mellan två olika språk och ibland kan jag känna mig lite slutkörd.

Det är då ganska skönt att ha en förstående sambo som inte bryr sig om att jag säger ”kan du lägga krukan på golvet” istället för ”kan du ställa krukan på marken” eller ”Man skvätter vatten i hinken” istället för ”man häller vatten i hinken” för sådana misstag gör jag ofta.

Så ser dock inte samhället ut idag, det är väldigt viktigt att man pratar korrekt svenska och jag har fått en känsla av att man ses som lite korkad om man inte gör det. Jag har två kompisar som jag umgås med mycket, de kommer båda från Iran och har levt i Sverige i 10 år. De har alltså under dessa 10 år lärt sig svenska, tagit sig igenom komvux och klarat alla kunskapskrav och haft betyg nog att komma in på universitetet (sjuksköterskelinjen som jag läser). Båda har universitetsutbildning fråg Iran och är de mest kunniga och bildade människor jag känner. De är väldigt empatiska och de kan väldigt mycket om yrket.

De pratar dock inte korrekt svenska, de gör sig förstådda men de kan blanda ihop ordspråk, han och hon, en och ett och ibland hamnar verbet inte på sitt rätta ställe. De har förutom det en brytning.

När jag pratar med dem så berättar de att de har det väldigt svårt att bli accepterade i klassen och folk tar de inte på allvar under grupparbeten. Det ses ner på dem och de känner att folk anser dem vara lite korkade, man pratar högre när man ska förklara något för dem, riktar aldrig blicken mot dem när man pratar till hela gruppen. Ja, sådana småsaker som man själv kanske inte tänker på men som känns hårt för den som blir utsatt för det.

Jag tycker att det är mycket märkligt att vi är så fokuserade på språk, varför är det så viktigt att alla pratar korrekt enligt en viss mall och varför är det så viktigt att alla stavar korrekt? I Sverige så spelar det ingen roll hur allmänbildad, kunnig, smart och underbar person man är. Kan man inte korrekt grammatik eller stava korrekt så anses man vara korkad. Det är nästan lite pinsamt att stava fel.

Jag ser ofta barn och föräldrar interagera med varandra i stan, bussen eller affären. Barnet säger kanske något i stil med: ”När vi bakade pizza förra gången så skärde vi upp tomaterna och sen…”. Det dröjer inte länge innan föräldern avbryter barnet och säger ”skar upp tomaterna…skar”. Barnet rättar sig då snabbt och fortsätter ”…skar upp tomaterna…”.

Tänk vad mycket fina underbara tankar vi inte hör från våra barn när vi avbryter dem så och rättar, varför ska vi rätta gramatiska fel egentligen? Är det för att våra barn ska slippa känna sig dumma i skolan? För att de anses lite korkat att säga skärde istället för skar?

Jag minns en sak som min persiskalärare lärde oss under gymnasiet, hon sa att de största poeterna oftast har grammatiska fel i sina texter. Men detta är acceptabelt i det perskiska språket eftersom det bidrar till att förhöja och medla känslan.

Att vara så fokucerade att tala korrekt bidrar till att vi tappar känslan och kärleken till att prata. Då skapar vi ramar för hur man får prata och det finns inte ord nog att beskriva alla våra underbara känslor, vi behöver exprementera med språket för att få fram våra innersta djupaste känslor.

Skrivet av: Shadi

Comments (7) »