Att investera tid

Häromdagen hände något som har satt sig i huvudet på mig, och jag har funderat en del på det. Vi var på ett café i en stad, något vi inte gör särskilt ofta.

Vi satt och fikade, och Adrian gick runt på uteserveringen och utforskade. Då satte sig en tvåbarnsfamilj på bordet bredvid, barnen var gissningsvis 2 och 4 år. Pappan gick iväg och hämtade mat, medan de andra satt vid bordet. Självklart började barnen att stoja lite när de satt vid bordet, och mamman utbrister ”Sitter ni inte lugnt får ni inget gottis”. Redan där reagerade jag över hur man kan förvänta sig att så små barn ska sitta still på beställning. Adrian gick som sagt runt i godan ro, och vi höll i ärlighetens namn större koll på våra hundar som satt kopplade precis utanför uteserveringen. Därefter var det flera saker som föräldrarna sa som jag reagerade på:

  • 4-åringen lekte med sin macka, och blev då fråntagen den eftersom han ”lekte med maten”. Han blir jätteledsen och skriker rakt ut, varpå mamman barskt säger ”Håll tyst!”. Man ser hur ledsen pojken blir, men han fortsätter att gny efter sin macka.
  • Den ena av barnen vickar på bordet, som råkar smälla till det andra så att han får ont. Han som vickade på bordet får en utskällning ”för att man inte får vara elak”. Han börjar då gråta. Jag ser det som självklart att ett så litet barn inte riktigt kopplar att en oskyldig handling som att vicka på ett bord kan skada någon, han blir alltså utskälld för något som han inte menat något illa med.
  • I princip den enda typen av kommunikation från föräldrarna är: Gör inte så, gör så, akta den, sitt still etc. Som jag ser det inte särskilt respektfullt.

Detta är för mig en jättekontrast mot vår kommunikation med Adrian. Han strosade runt, petade på lite stolar och bord, tittade på andra gäster och möttes mest av leenden. Ingen gång behövde vi bekymra oss särskilt mycket, han gick inte särskilt långt ifrån oss eller gjorde något som vi behövde säga ifrån om.

Vi förväntade oss dock inte det omöjliga av honom, att han skulle sitta still vid ett bord. Alltså bestod vår kommunikation mest i att vi log mot honom, skämtade lite när han tittade mot oss, frågade om han tyckte det var roligt och gav honom vatten. Vi kunde inte sitta och fika i godan ro, utan vi fick hela tiden kommunicera med honom från håll och ingripa om han behövde något. När vi märkte att han började bli rastlös så gick jag och han en liten promenad längs med gågatan utanför cafét. Vi gjorde allt för att slippa tillsägelser. Genom tillsägelser till barnet så förstör man mycket av relationen och kommunikationen.

För mig känns det som en omöjlig ekvation att två så små barn ska kunna sitta still på sina stolar, tysta och snälla medan föräldrarna fikar. Man måste helt enkelt acceptera att barn är lite oberäkneliga, och våga släppa kontrollen lite.

Händelsen har helt enkelt fått mig att fundera på olika typer av föräldraskap. Den typen av föräldrar vi såg har kanske mer ”kontroll” på sina barn i stunden, men jag är helt övertygad om att man förlorar oerhört mycket i relationen på detta sättet. Barn är faktiskt fullvärdiga människor precis som vuxna. Det är inte så svårt att sätta sig in i situationen själv, och tänka på hur man själv skulle reagera ifall man får ständiga utskällningar och tillsägelser.

Jag är absolut inte perfekt, och i vissa situationer kan frustrationen lysa igenom. Jag har också haft svårt att faktiskt kommunicera med Adrian på ett bra sätt. Jag är ganska tystlåten av mig, och det är en viss ansträngning för mig att faktiskt kommunicera med någon som ännu inte svarar, i alla fall med ord. Jag har dock ansträngt mig, och känner att det betalar tillbaks sig nu, och jag kan prata på ett naturligt sätt. Det märks också att Adrian faktiskt förstår mycket av det jag säger, och det känns mycket bättre att förklara varför vi gör vissa saker, som att han inte kan ge hundarna hela veckans mat på en gång till dem, för då blir de sjuka istället för att säga nej, och ge honom förmaningar.

Att ha en god kommunikation från start fritt från tillsäger och förmaningar kan verka svårt och tidskrävande för stunden, men man investerar på detta sätt tid inför framtiden.

Skrivet av: Joni

Annonser

12 svar so far »

  1. 1

    Åza said,

    Dina tankar låter jätte bra och jag hoppas du kan nå ditt mål. Men innan du dömer den andra mamman så kanske det är så att hon inte sovit på en vecka. Det äldsta barnet kanske varit ett monster vid matbordet senaste tiden. Kanske hennes barn inte går lugnt runtomkring som din Adrian, utan ganska snabbt blir lite för vild. Jag är själv mamma till tre barn som är täta i åldrarna. De är vilda och härliga, och det betyder att de får röra sej. De kan inte gå i mataffärerna de springer och hoppar. De får ta med leksaker på resturang, men alltför ofta hittar jag dem på bordet när jag tittat bort en sekund, eller att de leker tennis med maten osv. ibland blir det för mycket. Då har jag strikta regler att de ska sitta stilla, inte vicka på bord eller kladda med mackan. Det är bra att du får funderingar om ditt föräldrarskap när du ser andra. Men tänk att den mamman kanske oxå haft/ har samma ambitioner som du. Men det gick inte just den dagen.

    • 2

      shadip said,

      Jag skulle aldrig acceptera att någon behandlade mig på det sättet och jag är vuxen. Tänk ett litet barn som inte har så mycket att försvara sig med. Det är vi vuxna som har ansvaret att behandla våra barn med respekt och inte sätta oss i omstämdigher där barn far illa av våra ord. Jag kommer aldrig känna att detta är ett ok beteende. Vår son är inte lätt, han står på bordet river ner och jag vaknar fortfarande 1 gång/timma varje natt och ammar. Vi är inga perfekta föräldrar men det är lite intressant att man kan behandla barn på ett oerhört kränkande sätt och skylla på sömnbrist.

      Hade jag sagt kränkande ord till mitt barn så hade jag velat att någon förklarade för mig att det var fel än att ha sympatier för mig för att jag säkert har problem som förklarar mitt beteende. Vi måste komma bort ifrån ett samhälle där barn behandlas illa oavsätt vad för anledning det ligger bakom. Vi lever i ett oerhört vuxenstyrt samhälle där de vuxnas känslor alltid ska behandlas med respekt, men barnen det finns säkert alltid förmildrande omständigheter till varför de kränks. Har de vuxna en anledning till att kränka sina barn, då är det tydligen ok att göra det. Det där argumenten skulle aldrig fungera vuxna emellan, varför är det så ofta man får höra det i vuxen-barn-relationer?

      • 3

        Anonym said,

        så sant! men tyvärr tror jag att många vuxna kör på så i princip på samma sätt mot varandra med, och så blir det många ideliga separationer och nya partners. var och en vill leka regissör, istället för att bara luta sej tillbaka ibland och inse att det här är livet. sedan har jag aldrig förstått föräldrar som gärna tillrättavisar sina barn högt inför andra, det måste vara det värsta jag kan tänka mej – att bli tillrättavisad inför andra! varför gör dom så? varför bryr sej så få föräldrar om att sätta sej in i sina barns känslor istället för bara sina egna??

    • 4

      Joni said,

      Jag är absolut ingen perfekt pappa själv, men det jag reagerade på i den situationen jag såg var att det totalt verkade saknas glädje och respekt. Visst behöver man kanske styra upp saker ibland, men jag känner att det får aldrig ske utan respekt till barnet och dess känslor.

      Adrian är absolut inte alltid lugn och försynt, just den dagen gick det bra och vi kunde sitta och delvis koppla av. Andra dagar så klättrar han på allt, river ner saker och kladdar med maten. Då kanske man måste rycka in, men jag försöker att aldrig vara elak eller mästrande, något som jag faktiskt tycker att dessa föräldrar var, och inte en enstaka gång utan konsekvent i den halvtimman vi såg dem. Visst kan man utbrista i någon enstaka svordom eller liknande, men gör jag det ber jag oftast om ursäkt och förklarar mig. Det är ju aldrig så att han förstör något med vilje.

      Det finns så många andra strategier att ta istället för att skälla ut sina barn. Gå någon annanstans, distrahera, börja leka och prata eller helt enkelt acceptera beteendet. Här hemma ser matstunderna nuförtiden oftast ut så att Adrian är uppe på bordet och äter, och det är helt ok för oss. Det är helt enkelt inget att bråka om.

      Därmed inget sagt om ditt föräldraskap, jag har ingen aning om hur du gör med dina barn.

  2. 5

    Anonym said,

    (glömde tillägga att jag har ett gäng livliga ungar jag med)

  3. 6

    Linda said,

    Håller med dig helt. R E S P E K T! Så viktigt i alla relationer!!

  4. 7

    Mama Bear said,

    Jag tror att sådant beteende till stor del beror på att vi bor i ett barnovänligt samhälle, där barn förväntas vara tysta, lydiga och lugna eller annars inte vara med alls. Många föräldrar känner nog den pressen och blir superstressade – det har i alla fall jag själv gjort och blivit. Idag bryr jag mig inte lika mycket utan är tuffare när det gäller att stå på mig för mitt barns rätt att vara barn, med allt vad det innebär. Han har lika rätt att befinna sig i det offentliga rummet som alla andra. Vi vägrar stanna hemma för att folk anser att det blir för röjigt när småbarnsfamiljer äntrar restauranger och caféer!

    • 8

      Joni said,

      Visst r det s. Barn ska inte synas eller hras. Vi har ftt reaktioner p att A fr rra sig ganska fritt, men vi struntar faktiskt i det. Jag knner att det r vrt ansvar att visa att han har lika stor rtt att finnas som alla andra.

      Kul att hra att fler gr likadant!

  5. 9

    […] en fortsättning på mitt förra inlägg om att investera tid så har jag funderat en del på hur barn behandlas i vårt samhälle. Som ett tankeexperiment kan […]

  6. 10

    Michaela said,

    Usch, det här påminner mig om när jag satt på ett café på Östermalm och en mamma med två barn satt bredvid. Ett barn var runt ett år och ett runt fyra.
    Kommer inte ihåg allt som sas, men den sista var iaf när den store pojken spillde ut sitt mjölkglas (som om inte vem som helst kan göra det!?) och mamman sa ”om inte du kan uppföra dig så går vi här ifrån!” varpå hon slängde ner det yngsta barnet i bug-a-boo-vagnen för 7000 spänn (Bra, släng ut 7000 spänn på en vagn för ditt barn men behandla det inte med respekt, ömhet eller tilltro, undrar vad barnet hade uppskattat mest?) och den äldsta, som spillt ut sin mjölk, lade huvudet på bordet och grät, innan han också blev ivägsliten från bordet.
    Så JÄVLA HEMSKT. Det är ju fan psykisk misshandel. Gör ont i mig bara att tänka på det.
    Eller en annan gång, när en pojke som också var runt 4-5 sa att han behövde kissa, varpå pappan svarade ”Det skulle du tänkt på innan du gick hemifrån, då får du kissa i byxorna!”
    Alltså, man häpnar och förskräcks.

  7. 11

    Ingeborg said,

    Very nice post. I just stumbled upon your weblog and wished
    to say that I’ve really enjoyed browsing your blog posts. In any case I’ll be subscribing to your rss feed and I hope you write again
    very soon!

  8. 12

    M said,

    Bra skrivet, det kommer nog bli svårt att försöka hålla sig helt utan förmaningar och så, men jag ska försöka så gott jag går, jag ser ju positivt på att barnen får lära sig att om man ramlar så kan det göra ont och liknande, att det får lära sig av det de gör istället för att hela tiden skrämma upp dem och säga att de kan ramla utan att de vet hur det känns att ramla.


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: