Att föda barn

När min mamma var 5 år gammal så föddes hennes lillebror. På den tiden för ungefär 50 år sedan så födde de flesta kvinnor i hemmet tillsammans med familj, vänner och byns barnmorska. Hon brukar berätta om den dagen med kärlek och glädje.

Hon hade under en lång tid noterat att hennes mammas mage växte, de hade berättat för henne att där i låg hennes syskon, men hon förstod inte riktigt. Vadå, ligger ett syskon i min mammas mage? Tankarna var alldeles för abstrakta för henne och hon kunde inte greppa det så hon slog ifrån sig det. En morgon så  märkte hon att hennes mamma rörde sig annorlunda, hon andades på ett helt nytt sätt, så hade hon aldrig sett sin mamma innan. De var ensamma hemma, storebror var i skolan och pappa jobbade.

Hennes mamma hade börjat med storstädning, hon plockade undan i rummet (de levde i två rum och kök), sopade, tog fram nya och fina sängkläder och drog fram madrasser och bäddade fint (på den tiden sov alla på en stor gemensam madrass på golvet). När en värk kom så satte hon sig på huk och slappnade av och andades.

-Vad gör du mamma? frågade hon.

Min mormor log mot henne och sa: I dag ska du få ditt syskon.

Hela dagen hjälptes de åt att plocka undan, göra fint för lillebror ankomst. De hjälptes åt och mormor andades mellan värkarna.

På kvällen så kom alla släktingar på besök,  de kvinnliga släktingarna och barnmorskan hjälpte till med förlossningen och de manliga satt i ett annat rum och väntade med spänning på barnets ankomst. Det pratade, det skrattades och de fikades på te och frukt hela kvällen och natten. Min mamma gick ut och in mellan förlossningen och gemenskapen utanför. Till slut var hon så trött att hon inte orkade hålla sig vaken mer trots att hon försökte. Hon somnade och innan hon stängde ögonen så sa hennes moster: Sov nu, imorgon när du vaknar så kommer du att ha ett litet syskon.

På morgonen så vaknade hon med en glädje i kroppen, bredvid låg hennes mamma med ett litet knyte i famnen, så det var alltså hennes lillebror. Idag har hon väldigt starka band med sina syskon. De bor alla i USA och de har i perioder levt tillsammans i vuxen ålder. Hon säger alltid att denna händelse har fört dem närmare varandra, hon känner ett starkt band med sin bror som inte går att förklara.

Att föda barn är det vackraste och mest fantastiska som jag har varit med om, att dessutom få dela denna glädje med min sambo har fört oss närmare och just det har gjort att vi har knutit ett starkt band mellan oss. Det kändes dock inte så här i början av min graviditet, det kändes osäkert, okänt och jag var rädd. Jag fick genom hela min graviditet sätta mig in i ämnet, lära mig att känna min kropp och lära mig avslappning och andning. Det var på grund av flitigt arbete som jag kände glädje vid min förlossning och välkomnade värkarna.

Jag funderar på om jag hade behövt en sådan förberedelsetid om jag hade sett och varit med på förlossningar ända sedan barnsben, jag funderar på om vi förbereder oss bättre inför våra egna förlossningar (både män och kvinnor) om vi får vara med och se det naturligaste i hela världen, att se en människa födas. Att medverka i en förlossning och dela glädjen och känslorna är bland det vackraste som finns.

Skrivet av: Shadi

Annonser

7 svar so far »

  1. 1

    Jenny said,

    Väldigt intressant att fundera kring! Jag har aldrig haft tankar kring förlossning innan jag själv började längta efter barn och nu känner jag att jag gärna skulle vilja vara med på en förlossning. Det är ju dock inte så enkelt att ordna när det inte är kutym i vår kultur att ha med sig andra vuxna till förlossningen än sin partner. Jag tycker själv när jag har läst om förlossningar att jag inte riktigt kan greppa hur det går till, jag fattar inte helt enkelt. Och det skulle nog förändras om jag faktiskt fick uppleva en förlossning som åskådare/stöd. Jag har enormt kontrollbehov och tror att en sådan erfarenhet skulle kunna hjälpa mig att slappna av och lita på kroppen på ett annat sätt.

    • 2

      shadip said,

      Jag håller med, en förlossning är väldigt abstrakt och ska man berätta om det så missar man alltid någonting. Berättar man om värkarna så blir folk bara rädda. Man är ju rädd för smärtan, det är svårt att beskriva att det är er oerhört fin och njutningsfull smärta. Eftersom man aldrig har upplevt det innan så kan man inte förstå paradoxen att smärta kan vara njutningsfull. Jag tror man måste se en kvinna föda för att få ett hum om det. Inte på TV utan vara med i samma rum, känna av vibrationerna, känna lukter, känslor jag allt som hör till.

  2. 3

    Maria E said,

    Vilken vacker berättelse! Kan tänka mig att det var en trygghet för henne att kunna gå som hon ville och att för henne välkända vuxna satt i lugn och ro och fikade och hade trevligt. Annars har jag tänkt att det skulle kunna vara skrämmande för ett barn att se en förlossning, men knappast om det går till sådär=)

    • 4

      shadip said,

      Tack! Ja precis, genom att barnet har många välkända vuxna runtom sig så kan (precis som anonym skriver under) barnet få hjälp och tröst med sin rädsla. Jag hade önskat att förlossningar och BB hade varit mer öppna för att barn tillsammans med många vuxna (som barnen är trygga med) hade fått följa med. Eller ännu bättre hade varit att de som hade velat föda hemma hade fått bidrag till att göra det 🙂

  3. 5

    Anonym said,

    Visst kan en förlossning vara skrämmande för ett barn, men så är det här i livet, vissa saker är skrämmande. Har barnet en vuxen vid sin sida som förklarar och tröstar så är ingen skada skedd, då har barnet fått lära sej lite mer om livet och växer upp till en lite tryggare och starkare person som vet att ibland är livet skrämmande, men det är okej ändå. Varför vilja undanhålla det som är skrämmande men hör till livet från sitt barn? Det är väl just en förälders uppgift att guida barnet genom det skrämmande?

    • 6

      shadip said,

      Jag håller med dig, idag så skyddar vi barn från allt som kan vara skrämmande. Det vi inte tänker på är hur barn kommer att kunna hantera dessa känslor som vuxna när de aldrig har fått uppleva dem.

  4. 7

    Vilken fin berättelse! Jag hade själv en mardrömsförlossning, men tänker ändå precis som du, om jag skulle bli gravid igen vill jag verkligen att min dotter skall få vara med på förlossningen. Det är en så otroligt viktig del av livet att se någon födas. Precis som jag ville att min dotter skulle få se sin farfar då han låg på dödsbädden och hans kropp då han han gått bort, vill jag att hon ska få se då ett nytt liv kommer till världen.


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: