Snabba kickar

När Shadi var barn så hade de inga datorer, TVn var sällan på och det man gjorde var att leka hela dagarna. Hon hade det väldigt tråkigt ibland med allt eftersom så lärde hon sig att bli kreativ och hitta på saker att göra.

Jag har alltid haft tillgång till dator, familjen fick sin första Commodore 64 när jag var 6 år gammal och stora delar av min barndom satt jag bakom en dator. Jag spelade spel, gick på LAN-träffar och lärde mig även att programmera. Mitt stora intresse var datorer och de var även där min umgängeskrets fanns.

Shadi hade knappt rört en dator förrän år 2000 då hon var nästan 18 år. I Iran hade skolor på den tiden inte råd att köpa datorer och ingen hade dator hemma, det fanns inte ens något internet i Iran på den tiden. När hon flyttade till Sverige så anmälde hon sig till en internetkurs på folkhögskolan. Det var bara hon som var under 50. Hon berättar att hon kommer ihåg att skärmen helt plötsligt släcktes och hon fattade ingenting, Shadi räckte upp handen och läraren fick förklara att skärmsläckaren hade gått på och visade hur skärmen skulle sättas igång.

Shadi blev dock väldigt snabbt intresserad av datorer och satt dag och natt med att lära sig. Hon satt mest med photoshop och andra kreativa program, aldrig med spel för det stressade henne och gör det fortfarande.

Vi har pratat väldigt mycket om skillnaden i våra uppväxter och även hur det har påverkat oss. Jag gillar inte idén med att barn får tillgång till tekniska prylar för tidigt. Genom att spela spel, slösurfa, titta på TV och pilla med Ipads så blir barn hela tiden matade med snabba kickar. Barn får sällan tid att tänka, fundera och ha det tråkigt. Det är det tråkiga som föder det kreativa och får de aldrig ha det tråkigt så får de aldrig utveckla sin fantasi och kreativitet.

Det ligger i speltillverkars intresse att snabbt fånga människors intresse och skapa välbehag hos människan, det är det vad jag menar med snabba kickar. Istället för att vi ska få denna välbehagskänsla genom att vara kreativa och skapa någonting som faktiskt kräver hårt arbete och tar tid så får vi det snabbt genom att sätta oss bakom ett spel eller att titta på TV.

När jag var runt 20-års åldern så låg min kreativitet på sparlåga. Så fort jag fick tråkigt så satte jag på TVn. Jag minns att jag tittade på alla säsonger av Vänner och satt i två hela veckor, hela dagarna och tittade. Efter att jag har blivit medveten om detta har jag under flera år försökt att jobba bort mitt beroende av snabba kickar, och lära mig att ha tråkigt igen. I dagsläget försöker jag att tillåta mig själv att ha tråkigt, och att på så sätt utveckla min kreativitet. Istället för att sitta vid datorn så rensar jag ogräs, och sitter jag vid datorn så blir det mer kreativt, som t.ex. att blogga. Jag försöker tänka att om något inte kräver en arbetsinsats så är det oftast inte värt att ha. Det fascinerande är att när man väl får resultat av en arbetsinsats så känns det mycket bättre än snabba enkla kickar. Efter att ha tittat på TV-serier en hel dag känner man sig tom, men känslan av att få skörda sina första gurkor efter månaders slit i trädgården hänger kvar länge.

Dessa snabba kickar blir till slut som en drog, även om vi drar ner på dem så längtar vi efter dem. Det är därför jag inte tror på att introducera spel, Ipad etc. till barn men att sätta en tidsgräns som t.ex. en timma om dagen. Droger vill jag inte introducera till mitt barn, hur harmlösa de än verkar vara, för en drog kommer man förr eller senare vilja trappa upp.

Jag får oftast höra att jag har fel och är bakåtsträvande. De säger att dagens barn behöver få tillgång till teknik för att bli tekniskt kunniga och att det är viktigt att vara tekniskt kunnig i dagens samhälle.

Visst, jag håller med. Jag tror dock att den lilla teknik som vi behöver kunna idag kommer han att lära sig själv när han är redo. Han kanske kommer att göra som sin mamma, lära sig genom att sitta dag och natt med Photoshop under sin tonårstid. Eller genom att söka efter information på nätet, lära sig genom att aktivt söka inte genom att passivt ta emot. Jag tror dock inte att man lär sig något värt att kunna av att trycka på knappar/touchscreens på ett spel eller genom att titta på TV, däremot kan det döda fantasin.

Shadi som inte hade rört en dator förrän hon var 18 år är idag en duktig programmerare som kan  fyra programmeringsspråk. Vi läste samma utbildning, datateknik, och när vi startade utbildningen så kunde jag mycket mer än henne men idag är vi på ungefär samma nivå. Tekniskt kunnig kan man bli ändå och man blir det, tids nog om det finns intresse.

Idag förlitar man sig mycket på datorer som pedagogisk verktyg. Jag har sett att det förespråkas Ipad’s för förskolebarn för att det ska utveckla deras finmotorik. Då undrar jag, hur kan ett spel där man använder ett eller två fingrar åt gången utveckla finmotoriken mer än att lära sig att tälja en trägubbe?

Skrivet av: Joni

Annonser

3 svar so far »

  1. 1

    Anonym said,

    Ojojoj…. vad bra skrivet.
    Det här kommer jag att komma ihåg.
    Jag känner igen allt.
    Jag har en sjuåring hemma. Och jag finner mig en dag läsa en punktlista för ”spelberoende” – och ser att nästan alla punkter stämmer för min lilla kille. Och då har vi ändå verkligen varit oerhört restriktiva, han har inte fått spela mer än max trekvart fyra dagar i veckan. (Jag hör själv att jag låter som en dinosaurie…)
    Men dessa tillfällen blir till slut det enda han lever för. De andra kvällarna är bara transportsträckor till nästa dag då han ska få spela. Och det är väldigt svårt att få honom att acceptera att spelstunden är slut, trots att vi låter honom avsluta det han höll på med. Spelen är ju designade för att hålla intresset kvar, nå en ny nivå, fånga poäng, hitta nya världar eller vad det nu kan vara. Så man blir ”fast” väldigt snart. Ett vanligt ”beroendebeteende” är ju att man löser verkliga problem med att fly in i sitt beroende, och det har jag också sett prov på. En dag blev han väldigt arg på sin kusin som var hemma hos oss. Han var frustrerad, arg, besviken, och blev plötsligt helt besatt över att få spela nåt av spelen. I stället för att lösa konflikten ville han fly in i en annan värld. Jag blev väldigt konkret med honom och berättade för honom vad det var han höll på med, och bestämde helt enkelt att vi skulle gå och lösa konflikten med kusinen tillsammans. När det var gjort dröjde det inte länge innan de lekte ihop igen, och spelet var som bortblåst.
    Men det är inte så enkelt som att bara förbjuda spelandet. Han växer ju upp i den här moderna världen då alla runtomkring honom spelar (MYCKET mer än han), och trots att jag håller med dig om allt du skriver så kan jag ändå inte (vill jag inte) hålla honom borta från datorspelen.

    • 2

      Joni said,

      Tack för att du delar med dig.

      Det här med att fly med spel/surfande är något som jag verkligen känner igen själv. Det är något jag fortfarande kämpar med för att inte fastna i, alltså att ta tag i problem istället för att fly på något sätt. Väldigt uppfriskande att du som förälder är medveten om problemet och försöker kämpa emot!

      Jag tror inte heller att det går att förbjuda, men jag tror att det går att fördröja och ersätta spel med föräldratid så länge som det går. Det kommer att komma en tid då vi föräldrar inte längre har något inflytande på vad han ska göra, men fram tills dess vill jag upplysa honom om att det finns mycket andra, roligare kickar än datorspel, genom att spendera mycket tid med honom och visa upp världen.

      Kul att se att du kämpar emot, det är det inte så många som gör!

  2. 3

    maria said,

    Det här är en av mina viktigaste frågor och har varit sedan långt innan jag fick barn. Jag minns att jag till och med pratade med en thailändsk man på ett vandrarhem i Akureyri för närmare tio år sedan om vikten av att ha tråkigt ibland, och tog som exempel att man inte behöver ta fram sin telefon och skicka sms eller ringa (ja, det var ju allt man kunde göra med telefonen då 😉 ) bara för att man stod i en lång kö. I dag tycker jag att folk skickar över sina telefoner till barnen (att spela på) så fort de sitter på bussen eller väntar på pizzan …

    Vi låter vår dotter se på tv och film och använda datorn ibland för att spela enklare spel (några häftiga telefoner eller ipad har vi inte ens), men väldigt begränsat och vi låter henne inte starta tv:n bara för att hon säger ”jag har trååååkigt”. Folk i dag verkar rädda för att låta sina barn ha tråkigt, men om man inte jämt och ständigt aktiverar/slår på tv:n/”stimulerar” så tar de sig vanligen igenom den där ”tråkigheten” och hittar på de mest kreativa lekar.

    Kreativitet är verkligen underskattat i dagens samhälle, tycker jag. Men det ska jag nog skriva ett eget inlägg om en vacker dag 🙂


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: