Archive for juli, 2012

Att investera tid

Häromdagen hände något som har satt sig i huvudet på mig, och jag har funderat en del på det. Vi var på ett café i en stad, något vi inte gör särskilt ofta.

Vi satt och fikade, och Adrian gick runt på uteserveringen och utforskade. Då satte sig en tvåbarnsfamilj på bordet bredvid, barnen var gissningsvis 2 och 4 år. Pappan gick iväg och hämtade mat, medan de andra satt vid bordet. Självklart började barnen att stoja lite när de satt vid bordet, och mamman utbrister ”Sitter ni inte lugnt får ni inget gottis”. Redan där reagerade jag över hur man kan förvänta sig att så små barn ska sitta still på beställning. Adrian gick som sagt runt i godan ro, och vi höll i ärlighetens namn större koll på våra hundar som satt kopplade precis utanför uteserveringen. Därefter var det flera saker som föräldrarna sa som jag reagerade på:

  • 4-åringen lekte med sin macka, och blev då fråntagen den eftersom han ”lekte med maten”. Han blir jätteledsen och skriker rakt ut, varpå mamman barskt säger ”Håll tyst!”. Man ser hur ledsen pojken blir, men han fortsätter att gny efter sin macka.
  • Den ena av barnen vickar på bordet, som råkar smälla till det andra så att han får ont. Han som vickade på bordet får en utskällning ”för att man inte får vara elak”. Han börjar då gråta. Jag ser det som självklart att ett så litet barn inte riktigt kopplar att en oskyldig handling som att vicka på ett bord kan skada någon, han blir alltså utskälld för något som han inte menat något illa med.
  • I princip den enda typen av kommunikation från föräldrarna är: Gör inte så, gör så, akta den, sitt still etc. Som jag ser det inte särskilt respektfullt.

Detta är för mig en jättekontrast mot vår kommunikation med Adrian. Han strosade runt, petade på lite stolar och bord, tittade på andra gäster och möttes mest av leenden. Ingen gång behövde vi bekymra oss särskilt mycket, han gick inte särskilt långt ifrån oss eller gjorde något som vi behövde säga ifrån om.

Vi förväntade oss dock inte det omöjliga av honom, att han skulle sitta still vid ett bord. Alltså bestod vår kommunikation mest i att vi log mot honom, skämtade lite när han tittade mot oss, frågade om han tyckte det var roligt och gav honom vatten. Vi kunde inte sitta och fika i godan ro, utan vi fick hela tiden kommunicera med honom från håll och ingripa om han behövde något. När vi märkte att han började bli rastlös så gick jag och han en liten promenad längs med gågatan utanför cafét. Vi gjorde allt för att slippa tillsägelser. Genom tillsägelser till barnet så förstör man mycket av relationen och kommunikationen.

För mig känns det som en omöjlig ekvation att två så små barn ska kunna sitta still på sina stolar, tysta och snälla medan föräldrarna fikar. Man måste helt enkelt acceptera att barn är lite oberäkneliga, och våga släppa kontrollen lite.

Händelsen har helt enkelt fått mig att fundera på olika typer av föräldraskap. Den typen av föräldrar vi såg har kanske mer ”kontroll” på sina barn i stunden, men jag är helt övertygad om att man förlorar oerhört mycket i relationen på detta sättet. Barn är faktiskt fullvärdiga människor precis som vuxna. Det är inte så svårt att sätta sig in i situationen själv, och tänka på hur man själv skulle reagera ifall man får ständiga utskällningar och tillsägelser.

Jag är absolut inte perfekt, och i vissa situationer kan frustrationen lysa igenom. Jag har också haft svårt att faktiskt kommunicera med Adrian på ett bra sätt. Jag är ganska tystlåten av mig, och det är en viss ansträngning för mig att faktiskt kommunicera med någon som ännu inte svarar, i alla fall med ord. Jag har dock ansträngt mig, och känner att det betalar tillbaks sig nu, och jag kan prata på ett naturligt sätt. Det märks också att Adrian faktiskt förstår mycket av det jag säger, och det känns mycket bättre att förklara varför vi gör vissa saker, som att han inte kan ge hundarna hela veckans mat på en gång till dem, för då blir de sjuka istället för att säga nej, och ge honom förmaningar.

Att ha en god kommunikation från start fritt från tillsäger och förmaningar kan verka svårt och tidskrävande för stunden, men man investerar på detta sätt tid inför framtiden.

Skrivet av: Joni

Annonser

Comments (12) »

Det dansande folket

Det Iranska folket dansar sig genom hela livet. På fester, besök hos släktingar, födelsedagskalas ja alltid när en grupp människor träffas så sätter de på musik och dansar. Jag tror att det är genom dansen som de skakar bort sina problem för stunden och fokuserar på nuet. Den persiska dansen har den effekten på en, man bara släpper loss och  rör på höfter, händer och hela kroppen. Många som har sett iranier dansa säger att det är en väldigt sensuell dans.

Det är olagligt att dansa I Iran, konsekvenserna är hårda staff för den som ses dansa så fester hålla hemliga, man drar ner persienner och ser till att musiken inte är så hög att det hörs ut.

Jag ska dela med mig av ett av mina starkaste minnen jag har från den tiden jag bodde där.

Jag hade bott med min mamma i nästan 1 år då min mammas kusin bjöd oss till sin sommarvilla i norra Iran. Det var underbart, villan låg i ett stort villaby fullt av andra villor med trevliga människor nära kaspiska havet. Redan första dagen lärde vi känna ungdomar  som vi umgicks med. Vi satt och pratade och hade det trevligt mitt i villabyns torg. Några gånger per dag så körde ordningspolisen förbi, när man såg den så rättade man till slöjan och stod killar och tjejer och pratade så skingrades de snabbt så att de inte skulle bli tagna.

På kvällen blev det ännu mer liv och rörelse på torget, det tändes en eld vid stranden och stämningen var så härlig där. Några sjöng, par höll hand och barn lekte. Helt plötsligt dök 3 bilar upp, dörrarna öppnades och ut kom hög musik.

Människor samlades vid bilarna och plötsligt började alla dansa. Nästan 50 personer dansade där av glädje, av att äntligen ta sig friheten att göra någonting de är födda till att göra men som är förbjudet enligt lag. Att dansa är en mänsklig rättighet som många inte uppskattar förrän det förbjuds, det är först då man vet att det inte går att leva utan det.

Det bildades en stor ring av alla vuxna och barnen dansade i mitten av ringen. Män och kvinnor, unga och gamla dansade tillsammans ute i det fria utan att bry sig om vad som kunde hända dem om de blev upptäckta. Jag kände en euforisk känsla av att tillsammans med så många människor bryta mot lagen så grovt, men jag brydde mig inte för jag kände mig fri och då fortsatte jag. Känslan av att trotsa något som förbjuder ens grundläggande rättigheter är obeskrivlig, det är frihet och man kan inte sluta.

Helt plötsligt hörde vi orden ”komitee” (ordningspolis), det var några som hade stått och hållt utkik efter ordningspoliserna som kom springade. Lika snabbt som musiken hade startat så avslutades den, bilarna körde iväg och människor sprang iväg och skingrades.

Det var till den här låten vi dansade till, längre tid än så här hann vi inte dansa. Fortfarande när jag hör denna låt så får jag rysningar i hela kroppen.

Skrivet av: Shadi

Comments (4) »

Att föda barn

När min mamma var 5 år gammal så föddes hennes lillebror. På den tiden för ungefär 50 år sedan så födde de flesta kvinnor i hemmet tillsammans med familj, vänner och byns barnmorska. Hon brukar berätta om den dagen med kärlek och glädje.

Hon hade under en lång tid noterat att hennes mammas mage växte, de hade berättat för henne att där i låg hennes syskon, men hon förstod inte riktigt. Vadå, ligger ett syskon i min mammas mage? Tankarna var alldeles för abstrakta för henne och hon kunde inte greppa det så hon slog ifrån sig det. En morgon så  märkte hon att hennes mamma rörde sig annorlunda, hon andades på ett helt nytt sätt, så hade hon aldrig sett sin mamma innan. De var ensamma hemma, storebror var i skolan och pappa jobbade.

Hennes mamma hade börjat med storstädning, hon plockade undan i rummet (de levde i två rum och kök), sopade, tog fram nya och fina sängkläder och drog fram madrasser och bäddade fint (på den tiden sov alla på en stor gemensam madrass på golvet). När en värk kom så satte hon sig på huk och slappnade av och andades.

-Vad gör du mamma? frågade hon.

Min mormor log mot henne och sa: I dag ska du få ditt syskon.

Hela dagen hjälptes de åt att plocka undan, göra fint för lillebror ankomst. De hjälptes åt och mormor andades mellan värkarna.

På kvällen så kom alla släktingar på besök,  de kvinnliga släktingarna och barnmorskan hjälpte till med förlossningen och de manliga satt i ett annat rum och väntade med spänning på barnets ankomst. Det pratade, det skrattades och de fikades på te och frukt hela kvällen och natten. Min mamma gick ut och in mellan förlossningen och gemenskapen utanför. Till slut var hon så trött att hon inte orkade hålla sig vaken mer trots att hon försökte. Hon somnade och innan hon stängde ögonen så sa hennes moster: Sov nu, imorgon när du vaknar så kommer du att ha ett litet syskon.

På morgonen så vaknade hon med en glädje i kroppen, bredvid låg hennes mamma med ett litet knyte i famnen, så det var alltså hennes lillebror. Idag har hon väldigt starka band med sina syskon. De bor alla i USA och de har i perioder levt tillsammans i vuxen ålder. Hon säger alltid att denna händelse har fört dem närmare varandra, hon känner ett starkt band med sin bror som inte går att förklara.

Att föda barn är det vackraste och mest fantastiska som jag har varit med om, att dessutom få dela denna glädje med min sambo har fört oss närmare och just det har gjort att vi har knutit ett starkt band mellan oss. Det kändes dock inte så här i början av min graviditet, det kändes osäkert, okänt och jag var rädd. Jag fick genom hela min graviditet sätta mig in i ämnet, lära mig att känna min kropp och lära mig avslappning och andning. Det var på grund av flitigt arbete som jag kände glädje vid min förlossning och välkomnade värkarna.

Jag funderar på om jag hade behövt en sådan förberedelsetid om jag hade sett och varit med på förlossningar ända sedan barnsben, jag funderar på om vi förbereder oss bättre inför våra egna förlossningar (både män och kvinnor) om vi får vara med och se det naturligaste i hela världen, att se en människa födas. Att medverka i en förlossning och dela glädjen och känslorna är bland det vackraste som finns.

Skrivet av: Shadi

Comments (7) »

Född att springa

Jag började för ett tag sedan att intressera mig för barfotalöpning, och har fördjupat mig en del. Ju mer jag läser och själv testar att att springa barfota, desto mer fascinerande är det.

För det första är det en väldigt speciell känsla att springa utan skor. Helt plötsligt känner man marken, väta, kyla, värme och alla strukturer som finns under foten. Det låter kanske flummigt, men det blir en helt ny upplevelse i löpningen. Jag har tidigare försökt motivera min löpning genom att mäta sträcka och hastighet, och hela tiden försöka förbättra min prestation. Då och då kommer man in i ett ”löprus” när allt känns helt underbart, men det har känts som ett flyktigt tillstånd. Springer man barfota får jag en tendens att slappna av mer i min löpning, och istället göra det till en ren njutning. Man kommer helt enkelt ihåg den där barnsligt roliga känslan i att springa. Som liten kändes det ju sällan som träning att springa med lekkamraterna, utan bara en njutning att använda kroppen till det den är byggd för.

Jag läst en del fascinerande saker om vad människokroppen är kapabel till. Det finns en teori om att anledningen till att vi lyckades så bra som jägare är att vi utvecklades till att bli riktigt bra långdistanslöpare. Många djur är mycket bättre än människor på att springa kortare sträckor, men det har visat sig att få är så väl anpassade till att springa långt, särskilt i hög temperatur. När jag säger långa sträckor som menar jag maratonsträckor eller mer.

Teorin är att vi lärde oss att i princip springa ihjäl bytesdjur. Förföljer man en antilop tillräckligt länge under tryckande värme kommer den till slut helt enkelt att kollapsa, och bli ett enkelt byte. Det är några olika mekanismer som gör oss så väl lämpade att springa långt. Att vi kan svettas över hela kroppen är en stor del i detta. Nästan alla andra däggdjur gör sig av med överskottsvärme genom att flämta (alla har väl sett en varm hund ligga med tungan ute), men det är svårt att flämta medan man springer. Dessutom är det så att många fyrfotadjur bara kan ta ett andetag per löpsteg, detta eftersom att inälvorna trycker ihop lungorna när de landar med framtassarna. Människan kan ändra andningsfrekvens oberoende på stegfrekvens. Sammantaget gör detta att en människa med tillgång till vatten orkar mycket längre än de flesta bytesdjur i ett löptempo som passar oss.

Teorin har också fått visst stöd i att man har hittat jägare som jagar på detta sätt, och gör det mycket effektivt. Annan typ av jakt, t.ex. med pil och båge har ganska låg frekvens i lyckade försök, men uthållighetsjakten är nästan helt hundraprocentig.

Att vi är så väl anpassade för att springa gör att man tänker till. Antagligen skulle de flesta må bra av att springa mer, både fysiskt och mentalt.

Anledningen till att många tycker om att springa barfota är att en dämpad löpsko döljer underlaget för foten. Man lär sig därför inte att springa på det sätt som är naturligt för kroppen. Springer man på fel sätt barfota, så säger känseln till med en gång. Det finns faktiskt vissa undersökningar som visar på att en hög, dämpad sko gör att man automatiskt trycker till lite extra, som om man landade i mjuk sand och kroppen automatiskt lägger extra tyngd för att hitta stabilitet. Därmed så raderas dämpningens effekt. Om man däremot springer barfota, eller med en tunn, platt sula, så anpassar kroppen automatiskt steget så att vad, knä och höft böjer sig mer och dämpar stöten. Det kan vara intressant att veta att det inte finns några vetenskapliga bevis för att moderna löpskor med dämpning och pronations/supinationsstöd minskar skador eller förbättrar löpningen på något sätt. Det finns det inte för att barfotalöpning gör heller, dock är det inte ett område där särskilt många undersökningar är gjorda. Det finns dock gott om anekdotiska bevis på att det har hjälpt att gå över till barfotalöpning om man har någon typ av löpskada.

Det viktigaste av allt för mig är att det känns bra att springa barfota. Det är förvånande hur befriande det känns. Jag njuter på ett helt annat sätt av löpningen, och då har jag ändå tyckt att det är mycket lustfyllt även tidigare. En kul sak är att efter att jag introducerat detta för Shadi så har hon börjat gilla löpning, något som hon alltid har tyckt är pest och pina tidigare.

Några korta tips för dig som vill testa:

  • Ta det lugnt i början, du kommer att träna muskler du inte visste att du hade. Börja med att gå barfota i några dagar. Många tipsar om att börja helt barfota, detta för att då kommer din fotsula att göra ont innan du har överansträngt musklerna i fötterna. Använder du någon typ av minimal sko (vibram five fingers är populär t.ex.) så finns det risk att du skadar dig om du går för fort fram.
  • Tänk på din hållning. Rak i ryggen, och fram med höften. Fötterna ska landa under höften och sparka upp mot baken. Försök ta korta steg, ha en hög stegfrekvens och landa på mellan/framdelen av foten, inte hälen.
  • Här finns många bra tips: http://barefootrunning.com/?page_id=109#begin-here
  • Slutligen: gör det ont så gör du fel!

Ett boktips är ”Born to run” av Christopher McDougall, bibeln för barfotalöpare. Den är mycket inspirerande, och tar upp ämnen som antropologi, alternativ mat och flummiga människor som lever för löpning.

Skrivet av: Joni

Comments (8) »

Barnomsorgsalternativ

Jag tänkte skriva om olika barnomsorgsalternativ för föräldrar och barn världen över. I Sverige finns det inte så mycket att välja på, vi har förskolan som är kraftigt subventionerad. Dagmammor och familjedaghem var vanligare förr men idag så försöker många kommuner (däribland vår kommun) att fasa ut dem till fördel för förskolan.

Det kan vara väldigt lätt att tro att förskolan det enda sättet att ordna barnomsorg om man bor i Sverige men det är inte sant, det finns en uppsjö av andra alternativ världen över.

-Mor och farföräldrar

Barnen får vara hos sina mor och farföräldrar när föräldrarna jobbar, så har de flesta av mina släktingar i Iran löst barnomsorgen när de arbetar. Det finns förskolor men de anses inte så bra att barn speciellt innan skolåldern får umgås långa stunder i stora barngrupper (de förskolor som jag har varit och hälsat på är det i snitt 15 barn per grupp och de tar inte emot något barn föra 1.5 års ålder). Barnen följer med sina mor och farförldrar under vardagen och lär sig hur världen fungerar. I vissa länder där detta är vanligt finns det även vårdnadsbidrag. Mor och farföräldern få en summa pengar per barnbarn som de tar hand om.

-Nanny share

Grannar anställer en nanny tillsammans som tar hand om de gemensamma barnen. Min kusin och 2 av hennes grannar gjorde detta, de delar på lönen som nannyn får varje månad och nannyn tar hand om barnen hos min kusin varje dag. Barnen är 1-5 år gamla och älskar sin nanny som är en 50 år gammal kvinna som hittar på allt möjligt roligt med dem. De får komma ut i samhället tillsamman med henne och lära sig hur livet fungerar. Detta alternativ är vanligt i bland annat USA, Iran och Nya Zeeland

-Förskolor på arbetsplatser

Min kusin som arbetar som sjuksköterska i USA har en förskola på det sjukhus där hon arbetar. Detta finns även om andra arbetsplatser. Hon äter lunch med sitt barn varje dag, hon kan gå dit på fikarasterna och amma sitt barn som nu är 3 år och det är enkelt att bara titta in och säga hej när hon går förbi. Dessa förskolor är del av hennes jobbförmåner och hon behöver inte betala för det. I USA och Iran är denna typ av barnomsorgsalternativ väldigt vanlig.

-Play Centre

Detta är en kombination av vår öppna förskola och förskola. På play centre så är det föräldrarna som är lärarna och det brukar vara 5-6 vuxna/lärare som tar hand om 15-20 barn. Föräldrarna får en utbildning när de vill skriva in sitt barn och turas om att vara den ansvariga vuxna på play centre. Man får lämna sitt barn på play centre med andra ansvariga föräldrar för dagen men inte om barnet är yngre än 2.5 år, då måste en förälder vara med barnet. Play center är subventionerat av staten men föräldrar betalar en liten del också precis som vi gör här i Sverig. Play Centre finns på Nya Zeeland

-Familjedaghemslösningar

I vissa länder är det vanligt att olika familjer arbetar deltid och hjälps åt att ta hand om varandras barn hemma efter en rullande schema. Det blir ett slags föräldrarkooperativ precis som play centre men i mindre skala hemma. Denna lösning har jag sett i bland annat USA.

Jag tror på mångfald och jag tror på familjer rätt att få välja olika, vi är olika och behöver olika. I Sverige försöker man trycka in alla i en enda mall, en standardlösning för alla och det skapar intolerans för de som vill göra och leva annorlunda.  Jag hoppas att denna övertro på svenska förskolan försvinner och det öppnas upp fler barnomsorgsalternativ i Sverige. För även om förskolan kanske är bra för vissa barn och familjer så är den inte det för andra barn och familjer. Idag är den svenska förskolan så kraftigt subventionerad, regler kring vem som får arbeta med barn så många och skattetrycket är så högt att det är en omöjlighet för någon att starta en barnomsorgsverksamhet som inte är subventionerad från staten.

I Sverige har vi något som heter pedagogisk omsorg, bloggen lilla lois har skrivit ett väldigt bra och detaljerat inlägg om hur man kan få möjlighet att som privatperson starta en sådan barnomsorgsverksamhet.

Comments (15) »

Min mamma

Sista gången som jag såg min mamma innan vi flyttade till Sverige var jag 3 år. Jag minns henne inte alls trots att jag har ganska klara minnen från den tiden. Hon finns dock inte i någon av dem. Lagarna ger vårdnaden till pappan vid skilsmässa. Idag är iranska kvinnor smarta och skriver långa äktenskapsförord för att kringgå de kvinnofientliga äktenskapslagarna men min mamma gifte sig innan revolutionen så inga äktenskapsförord skrevs. Efter revolutionen då de skiljde sig gick vårdnaden till min pappa som hade full kontroll över hur jag skulle leva.

Jag saknade aldrig att ha en mamma, jag visste ju inte hur det var att ha en mamma och vet man inte hur det känns så saknar man det inte. Nästa gång jag träffade henne igen var jag 13 år. Jag minns det så väl, hon stod vid flygplatsen med en inslagen present i handen. En liten kvinna, inte mer än 155 cm lång. Hon var helt söndergråten och när hon fick syn på mig så sprang fram och kramade mig hårt och länge. Fortfarande kunde jag inte känna någonting, ingenting. Jag tyckte det var obehagligt att jag åtminstone inte var glad att se henne.

När jag flyttade till Iran så bodde jag hos min farmor  i en stad som heter Sari i norra Iran. Min pappa hade fortfarande vårdnaden om mig och min farmor fick ta över den under tiden jag bodde där. Efter att ha bott med min farmor i 2 år så fick jag en dag en känsla av att jag ville bo med min mamma. Jag hade under dessa 2 år träffat henne några enstaka gånger men nu så ville jag träffa henne och bo med henne. Jag vet inte var känslan kom ifrån men jag bara kände det. Så jag gick till en telefonautomat och ringde henne. Jag bad henne att åka till Sari från Tehran där hon bodde (40 mil resa) och hämta mig för nu vill jag bo med dig. Min mamma åkte samma dag och jag sa hejdå till alla mina chockade släktingar och reste iväg med henne till Tehran.

Trots att hon aldrig träffade mig så hade jag ett eget rum i hennes lägenhet så första natten så fick jag sova i min egen säng i mitt eget rum. Min mamma kunde inte släppa mig ur sikte så hon sov på golvet bredvid min säng.

För något år sedan så berättade hon för mig att hennes lägenhet var uthyrd och hon bodde med sina föräldrar innan jag flyttade till henne. En dag så fick hon en känsla av att be hyresgästerna att flytta och hon började inreda lägenheten och göra ett rum till mig. Sex månader senare ringde jag och sa att jag ville flytta till henne.

Jag undrar om kärlek gör oss lyhörda till de vi älskar trots att vi inte kan prata med dem.

De åren jag bodde med min mamma var de lyckligaste i hela mitt liv, jag kände mig trygg i mig själv av att vara med henne. Jag upptäckte att vi var väldigt lika varandra. Vi är båda väldigt djurintresserade, vi båda har väldigt lätt för att gråta både av glädje och sorg och visa känslor överlag. Vi båda är väldigt tankspridda, stora dagdrömmare och lite klumpiga.

När jag var gravid med lillen så sa hon att hon skulle komma till Sverige för att hjälpa mig och sen dess så bor hon här hos oss sex månader per år. Under den tid som hon har varit här så har vi kommit väldigt nära varandra. Jag känner att jag har knutit an till henne, det är bara under de senaste året som jag känner att hon är min mamma och det är först nu som jag vet hur det känns att ha en mamma. Vuxenanknytning till en förälder är tydligen möjlig och jag tror att det är just min anknytning till henne som har gjort att de sista pusselbiten har fallit på plats i mitt liv.

Min mamma och lillen

Skrivet av: Shadi

Comments (2) »

Snabba kickar

När Shadi var barn så hade de inga datorer, TVn var sällan på och det man gjorde var att leka hela dagarna. Hon hade det väldigt tråkigt ibland med allt eftersom så lärde hon sig att bli kreativ och hitta på saker att göra.

Jag har alltid haft tillgång till dator, familjen fick sin första Commodore 64 när jag var 6 år gammal och stora delar av min barndom satt jag bakom en dator. Jag spelade spel, gick på LAN-träffar och lärde mig även att programmera. Mitt stora intresse var datorer och de var även där min umgängeskrets fanns.

Shadi hade knappt rört en dator förrän år 2000 då hon var nästan 18 år. I Iran hade skolor på den tiden inte råd att köpa datorer och ingen hade dator hemma, det fanns inte ens något internet i Iran på den tiden. När hon flyttade till Sverige så anmälde hon sig till en internetkurs på folkhögskolan. Det var bara hon som var under 50. Hon berättar att hon kommer ihåg att skärmen helt plötsligt släcktes och hon fattade ingenting, Shadi räckte upp handen och läraren fick förklara att skärmsläckaren hade gått på och visade hur skärmen skulle sättas igång.

Shadi blev dock väldigt snabbt intresserad av datorer och satt dag och natt med att lära sig. Hon satt mest med photoshop och andra kreativa program, aldrig med spel för det stressade henne och gör det fortfarande.

Vi har pratat väldigt mycket om skillnaden i våra uppväxter och även hur det har påverkat oss. Jag gillar inte idén med att barn får tillgång till tekniska prylar för tidigt. Genom att spela spel, slösurfa, titta på TV och pilla med Ipads så blir barn hela tiden matade med snabba kickar. Barn får sällan tid att tänka, fundera och ha det tråkigt. Det är det tråkiga som föder det kreativa och får de aldrig ha det tråkigt så får de aldrig utveckla sin fantasi och kreativitet.

Det ligger i speltillverkars intresse att snabbt fånga människors intresse och skapa välbehag hos människan, det är det vad jag menar med snabba kickar. Istället för att vi ska få denna välbehagskänsla genom att vara kreativa och skapa någonting som faktiskt kräver hårt arbete och tar tid så får vi det snabbt genom att sätta oss bakom ett spel eller att titta på TV.

När jag var runt 20-års åldern så låg min kreativitet på sparlåga. Så fort jag fick tråkigt så satte jag på TVn. Jag minns att jag tittade på alla säsonger av Vänner och satt i två hela veckor, hela dagarna och tittade. Efter att jag har blivit medveten om detta har jag under flera år försökt att jobba bort mitt beroende av snabba kickar, och lära mig att ha tråkigt igen. I dagsläget försöker jag att tillåta mig själv att ha tråkigt, och att på så sätt utveckla min kreativitet. Istället för att sitta vid datorn så rensar jag ogräs, och sitter jag vid datorn så blir det mer kreativt, som t.ex. att blogga. Jag försöker tänka att om något inte kräver en arbetsinsats så är det oftast inte värt att ha. Det fascinerande är att när man väl får resultat av en arbetsinsats så känns det mycket bättre än snabba enkla kickar. Efter att ha tittat på TV-serier en hel dag känner man sig tom, men känslan av att få skörda sina första gurkor efter månaders slit i trädgården hänger kvar länge.

Dessa snabba kickar blir till slut som en drog, även om vi drar ner på dem så längtar vi efter dem. Det är därför jag inte tror på att introducera spel, Ipad etc. till barn men att sätta en tidsgräns som t.ex. en timma om dagen. Droger vill jag inte introducera till mitt barn, hur harmlösa de än verkar vara, för en drog kommer man förr eller senare vilja trappa upp.

Jag får oftast höra att jag har fel och är bakåtsträvande. De säger att dagens barn behöver få tillgång till teknik för att bli tekniskt kunniga och att det är viktigt att vara tekniskt kunnig i dagens samhälle.

Visst, jag håller med. Jag tror dock att den lilla teknik som vi behöver kunna idag kommer han att lära sig själv när han är redo. Han kanske kommer att göra som sin mamma, lära sig genom att sitta dag och natt med Photoshop under sin tonårstid. Eller genom att söka efter information på nätet, lära sig genom att aktivt söka inte genom att passivt ta emot. Jag tror dock inte att man lär sig något värt att kunna av att trycka på knappar/touchscreens på ett spel eller genom att titta på TV, däremot kan det döda fantasin.

Shadi som inte hade rört en dator förrän hon var 18 år är idag en duktig programmerare som kan  fyra programmeringsspråk. Vi läste samma utbildning, datateknik, och när vi startade utbildningen så kunde jag mycket mer än henne men idag är vi på ungefär samma nivå. Tekniskt kunnig kan man bli ändå och man blir det, tids nog om det finns intresse.

Idag förlitar man sig mycket på datorer som pedagogisk verktyg. Jag har sett att det förespråkas Ipad’s för förskolebarn för att det ska utveckla deras finmotorik. Då undrar jag, hur kan ett spel där man använder ett eller två fingrar åt gången utveckla finmotoriken mer än att lära sig att tälja en trägubbe?

Skrivet av: Joni

Comments (3) »