Tonåring i Iran

Jag flyttade till Sverige med min pappa som 5-åring, min mamma och resten av min släkt blev kvar i Iran. När jag var 13 år, 1996, så valde min pappa att skicka mig tillbaka till Iran för att bo där tillsammans med min farmor. Jag bodde kvar i Iran till att jag var nästan 18 år då jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag tänker berätta om mitt liv som tonåring i Iran i några inlägg. Framförallt för att det var de viktigaste åren i mitt liv men också för att jag hade det så bra där och hela den tid som jag bodde där har format mig till den jag är idag.

Det finns många fördomar om Iran och det Iranska folket. Det som berättas av landet är oftast hemskheter som har hänt och de kvinnoförtryckande lagarna. Det där är dock inte Iran, Iran är människorna, kulturen, traditionerna. Synen på kvinnan är långt ifrån det regimen vill att det ska vara. Vi har en väldigt rik historia och det är den som har format vår kultur, inte regimen som har styrt i dryga 30 år.

Jag hoppas att jag med dessa berättelser kommer att visa att det kan vara fantastiskt att leva i Iran, även om det är fullt av hemskheter som händer där. Det Iranska folket har en tendens att hitta det som är bra bland allt dåligt, men det är även de som har lärt mig att stå upp mot orättvisor.

Jag märkte tidigt att jag var väldigt annorlunda jämfört med mina jämnåringa. Då tyckte jag att mina kusiner som är i samma ålder som mig var så barnsliga. Som 13-åring så hade jag slutat leka för länge sedan, jag hade börjat sminka mig, tänkte på killar och hade tonårsidoler. Mina jämnåringa kusiner bjöd fortfarande hem sina vänner för att leka med barbiedockor. Medan de svenska vännerna ville spendera eftermiddagarna i ett köpcentrum eller  i en skivbutik så ville de iranska vännerna spendera eftermiddagarna i en lekpark, gunga, åka rutchkana och leka jage.

Jag tyckte att detta beteende var ganska konstigt och jag minns att jag kände mig väldigt ensam och utanför, inte för att jag inte fick vara med och leka, de var väldigt måna om att alla var med och lekte, utan mest för att jag kände mig löjlig. Någon gång så var jag med i deras lekar och jag minns att jag tänkte: ”usch, tänk om min bästa vän från Sverige fick syn på mig nu, hon skulle ju skratta ihjäl sig”.

Det tog några år, men med tiden lärde jag mig att leka igen, jag gick tillbaka i utvecklingen 2 år ungefär under mitt första år i Iran. Det var en befrielse, lättnad att man kunde vara barn igen och bara leka och vara utan att behöva tänka på hur man ska beté sig för att vara så vuxen som möjligt. Man utvecklas till vuxen i Iran också, men inte på samma sätt som här. Frigörelseprocessen sker långsamt och det händer inte från en dag till en annan, man pendlar fram och tillbaka. En dag är man barn en annan dag en ungdom och så går man tillbaka till att vara barn igen. Det är inte ovanligt att man bor hemma hos sina föräldrar till att man är 25-30 år.

Jag har länge funderat på varför det ser ut så här, varför växer barn i västvärlden upp så snabbt? Jag funderar på om det beror på att vi isolerar barnen. De får aldrig vara med de vuxna i deras värld. Man får inte komma in i vuxenvälden förrän men är vuxen själv. Det skapar en nyfikenhet hos barn, de vill veta vad det är och hur det är att vara vuxen så de skyndar sig.

I Iran så flyter barn och vuxenvälden in i varandra, många är hemmafruar och de som inte är hemmafruar lämnar barnen hos mor eller farföräldrar.  Det är väldigt sällsynt med förskolor och fritids finns det inte. Familjer träffas ofta, grannar umgås och känner varandra väl och det blir en blandning av stora och små barn, unga och gamla som lever med varandra. Man ser hur de vuxnas liv ser ut och därför får man inte bråttom att bli vuxen själv så snabbt som möjligt.

Annonser

9 svar so far »

  1. 1

    Mamma hemma said,

    Spännande, ser fram emot att få läsa mer.
    Bra om du kan slå hål på fördomar.

  2. 3

    Åh vad intressant! Så fint att du vill dela med dig. Jag brukar också tänka på detta med att barn i vårt samhälle ska bli ”vuxna” så himla tidigt. Jag är själv en sådan som tex var på rockfestival till kl 03 på natten, med smink och tajta kläder, då jag var 12. Långt innan jag var mogen för det. Det känns tragiskt att tänka på det. Jag vill så gärna att min dotter ska få vara barn på riktigt så länge som möjligt.

    • 4

      shadip said,

      Ja, jag var likadan när jag bodde i Sverige. Så himla synd tycker jag 😦

      Jag tror att det går att låta sitt barn få vara barn länge även här 🙂 Det gäller att vara närvarande som förälder tror jag och bjuda in dem till vuxenvärlden 🙂

  3. 5

    levochspira said,

    Så underbart att läsa det här. Jag blir helt tårögd. Det hade varit fantastiskt att besöka Iran någon gång. Du skriver det jag har tänkt på. Ett samhälle kan ju inte bedömas efter vad den regerande, eller i många fall förtryckande makten har för mål. Man måste se djupare än så.

    Intressant att läsa om hur övergången till vuxenåldern ser ut i Iran, och jag tror att du har rätt. Västvärlden är ålderssegrerad, ungdomar vill bli vuxna tidigare för att få tillgång till den världen. Själv lekte jag med Barbie tills jag var 14, började sminka mig först i 18-årsåldern, drack inte förrän jag blev 24. Men förlorade oskulden vid 16. Så pendlade också mellan barndom och tonåring länge. Och vuxen tycker jag nog inte att jag blev förrän när jag fick barn.

    • 6

      shadip said,

      Tack! Jag tror att du skulle älskat Iran. Det är en fantastisk syn att se kvinnor knyta fast sina barn på ryggen med sina ”chador” och gå ut och jobba på risfälten. Kommer ihåg att min faster och min farmor diskutterade en dag om hur deras barn kunde vara så tysta och lugna där de satt på mammas rygg. Kommer ihåg att de pratade om de äter någon speciell mat som gör dem lugna. Nu vet jag varför barnen var så harmoniska, de var tätt tätt vid sin mamma 🙂

      Så kul att höra att det även går att växa upp långsamt i västvärlden. Jag känmer att det har gjort att jag har barnasinnet kvar trots att jag är vuxen. 🙂

  4. 7

    Anonym said,

    Hej!

    Du är en så klok och observant person.

  5. 8

    Sagar said,

    Which came first, the problem or the sonlitou? Luckily it doesn’t matter.

  6. 9

    Anonymous – Mine is a 1990. A friend recently suggested I get rid of it. When I spoke to a foreign car service center, I was told that my car was super hot with young people. The owner of the shop went down the list and told me how much each major component was worth – body, engine, etc. I was pleasantly surprised.


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: