Konsten att träna människor

Jag fick en väldigt intressant kommentar i mitt förra inlägg av lyckligsomettbarn, hon skrev:

”Jag är själv utbildad i radikal behaviorism och upplever snarare att de flesta lärare jag träffat helt saknar kunskaper i inlärningspsykologi (behaviorism).”

Jag trycker att detta är så intressant så jag kände att jag ville skriva ett inlägg om det.

Jag är väldigt intresserad av hundträning och eftersom det enda effektiva metod att träna hundar idag är genom behavioristisk metoder så har jag fördjupat mig väldigt mycket i det. Man tränar alltså hunden att göra vissa beteenden som man vill. Gör hunden rätt så får den en belöning, gör den fel så uteblir belöningen. Jag arbetar alltså inte med att tillföra obehag alls.

Eftersom jag även håller kurser så började jag intressera mig för något som heter ”tag-teach”. Det är en typ av ”människoträning” där man precis som i hundträning tränar människor till att göra som läraren vill genom belöning (klistermärken för barn t.ex vid potträning, hos vuxna kan man använda ett pärlarmband där eleven drar fram en pärla för varje rätt den gör). Tagteach används främst inom sporter där man vill träna fram precision men det används även en hel del i barnuppfostran.

Det jag främst lärde mig genom att fördjupa mig i ämnet ”människoträning” är att den medvetna träningen av människor inte är lika stor som den omedvetna. Man behöver inte vara expert på behavioristiska metoder eller tagteach för att använda sig av det. Om vi verkligen tänker efter så tränar vi människor i vår omgivning hela tiden, utan att vi ens vet om att vi gör det. Det är den medvetna träningen, den som handlar om att dela ut klistermärken till barn som har varit duktiga som är i minoritet och den omedvetna som de flesta av oss ägnar sig åt.

Jag kan ta ett exempel från mitt eget liv:

Under våren hade vi väldigt mycket att göra här hemma, vi skulle gräva upp land för att börja odla. Vi arbetade i trädgården 12 timmar/dag. Lillen fick hänga med och tultade runt i trädgården tillsammans med oss. Vi har några trappsteg upp till vårt hus och det kan vara farligt om lillen ramlar ner därifrån så när han var så liten så ville en av oss hela tiden vara med honom när han klättrade i trappan.

Efter någon vecka så såg vi att lillen inte ville vara i trädgården mer, han ville bara klättra i trappan. Innan så gick han runt, plockade blommor, hjälpte oss att dra upp rötter. Nu stod han bara vid trappan och ville inte därifrån. Så fort vi bar iväg honom så dröjde det någon minut innan han var vid trappan. Han stod bara där och tittade åt vårt håll. Vi började fundera på varför hans beteende helt plötsligt hade ändrats och sen kom vi på det. När han var med oss ute i trädgården så var vi så upptagna med vårt arbete att vi glömde av att se honom, vi glömde bort hand kontaktsökande beteenden och jag tror att han kände sig bortglömd. Så fort han stod vid trapporna så gick någon av oss till honom, pratade med honom och såg honom. Detta gjorde så att han för att få belöningen att få vår uppmärksamhet gick mot trapporna för när han inte var där fick han en bestraffning av oss, han kände sig ensam och ignorerad. Det dröjde bara någon dag efter att vi ändrade vårt beteende som han slutade vara vid trappan.

Detta händer överallt, även om våra lärare i skolorna inte är tränade att arbeta enligt behavioristiska metoder så gör det detta helt omedvetet.

Jag var som liten väldigt bra på matte, jag räknade klart i matteboken snabbare än alla andra och eftersom min snälla klassföreståndare trodde att alla barn tyckte om att hjälpa andra barn så fick jag varje gång jag var klar med min uppgift hjälpa de andra i klassen med matteuppgifterna. Saken var den att jag var ganska blyg och hatade att hjälpa andra med uppgifter eftersom det gjorde mig obekväm. Detta blev en bestraffning och jag började att räkna långsammare för att slippa hjälpa till. Min lärare hade tränat mig (genom att använda en bestraffning) att inte räkna snabbt i matteboken även om hon menade väl.

Om vi vill undvika ett belöningstänk i vår barnuppfostran så är det viktigt att fundera på våra omedvetna signaler som vi sänder till våra barn. De självklara typerna av belöningsuppfostran, som klistermärken när man har varit duktig är enkla att undvika, det som är svårt är de gömda belöningarna och bestraffningarna.

Skrivet av Shadi

Annonser

6 svar so far »

  1. 1

    Emma said,

    Härligt att läsa andra som sätter ord på det där man själv går och tänker på! Arbetar själv som hundpsykolog men sedan barn kom in i familjen så öppnade sig en helt ny värld av tankebanor 🙂

  2. 3

    emmy said,

    vilket bra inlägg! du har ju helt rätt, det är så mycket som sker utan att man öht tänker på det.

  3. 5

    Vad kul att du hakade på min kommentar 🙂 Ja, jag håller helt med dig! Det är precis så jag också tänker, då man i skolan ofta saknar kunskap om hur inlärningspsykologi verkligen fungerar så kan det lätt bli tokigt i olika sammanhang.

    • 6

      shadip said,

      Lyckligsomettbarn: Ja precis. Det blir ju också svårt att individanpassa när det oftast är så många som 25 elever per lärare. Då måste de nästan ha standardlösningar på allt och det blir heltokigt som du säger.


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: