Archive for juni, 2012

Tonåring i Iran

Jag flyttade till Sverige med min pappa som 5-åring, min mamma och resten av min släkt blev kvar i Iran. När jag var 13 år, 1996, så valde min pappa att skicka mig tillbaka till Iran för att bo där tillsammans med min farmor. Jag bodde kvar i Iran till att jag var nästan 18 år då jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag tänker berätta om mitt liv som tonåring i Iran i några inlägg. Framförallt för att det var de viktigaste åren i mitt liv men också för att jag hade det så bra där och hela den tid som jag bodde där har format mig till den jag är idag.

Det finns många fördomar om Iran och det Iranska folket. Det som berättas av landet är oftast hemskheter som har hänt och de kvinnoförtryckande lagarna. Det där är dock inte Iran, Iran är människorna, kulturen, traditionerna. Synen på kvinnan är långt ifrån det regimen vill att det ska vara. Vi har en väldigt rik historia och det är den som har format vår kultur, inte regimen som har styrt i dryga 30 år.

Jag hoppas att jag med dessa berättelser kommer att visa att det kan vara fantastiskt att leva i Iran, även om det är fullt av hemskheter som händer där. Det Iranska folket har en tendens att hitta det som är bra bland allt dåligt, men det är även de som har lärt mig att stå upp mot orättvisor.

Jag märkte tidigt att jag var väldigt annorlunda jämfört med mina jämnåringa. Då tyckte jag att mina kusiner som är i samma ålder som mig var så barnsliga. Som 13-åring så hade jag slutat leka för länge sedan, jag hade börjat sminka mig, tänkte på killar och hade tonårsidoler. Mina jämnåringa kusiner bjöd fortfarande hem sina vänner för att leka med barbiedockor. Medan de svenska vännerna ville spendera eftermiddagarna i ett köpcentrum eller  i en skivbutik så ville de iranska vännerna spendera eftermiddagarna i en lekpark, gunga, åka rutchkana och leka jage.

Jag tyckte att detta beteende var ganska konstigt och jag minns att jag kände mig väldigt ensam och utanför, inte för att jag inte fick vara med och leka, de var väldigt måna om att alla var med och lekte, utan mest för att jag kände mig löjlig. Någon gång så var jag med i deras lekar och jag minns att jag tänkte: ”usch, tänk om min bästa vän från Sverige fick syn på mig nu, hon skulle ju skratta ihjäl sig”.

Det tog några år, men med tiden lärde jag mig att leka igen, jag gick tillbaka i utvecklingen 2 år ungefär under mitt första år i Iran. Det var en befrielse, lättnad att man kunde vara barn igen och bara leka och vara utan att behöva tänka på hur man ska beté sig för att vara så vuxen som möjligt. Man utvecklas till vuxen i Iran också, men inte på samma sätt som här. Frigörelseprocessen sker långsamt och det händer inte från en dag till en annan, man pendlar fram och tillbaka. En dag är man barn en annan dag en ungdom och så går man tillbaka till att vara barn igen. Det är inte ovanligt att man bor hemma hos sina föräldrar till att man är 25-30 år.

Jag har länge funderat på varför det ser ut så här, varför växer barn i västvärlden upp så snabbt? Jag funderar på om det beror på att vi isolerar barnen. De får aldrig vara med de vuxna i deras värld. Man får inte komma in i vuxenvälden förrän men är vuxen själv. Det skapar en nyfikenhet hos barn, de vill veta vad det är och hur det är att vara vuxen så de skyndar sig.

I Iran så flyter barn och vuxenvälden in i varandra, många är hemmafruar och de som inte är hemmafruar lämnar barnen hos mor eller farföräldrar.  Det är väldigt sällsynt med förskolor och fritids finns det inte. Familjer träffas ofta, grannar umgås och känner varandra väl och det blir en blandning av stora och små barn, unga och gamla som lever med varandra. Man ser hur de vuxnas liv ser ut och därför får man inte bråttom att bli vuxen själv så snabbt som möjligt.

Annonser

Comments (9) »

Att köpa sig lycklig

Har suttit och läst en del om barfotalöpning, något som jag har varit nyfiken på ganska länge. Min löpträning har varit lite för dålig på senaste tiden. Jag har istället tyckt att det är roligare med rejäla cykelturer. Ett strulande knä har också gjort mig lite tveksam till löpträning. Jag började därför läsa upp mig om barfotalöpning, eftersom det ska vara snällare för lederna.

Något som jag reagerade på var alla dessa forum som tyckte att barfotalöpning var bra, men i samma andetag utbrister ”därför har jag köpt sko1, sko2 och sko3, det funkar så bra”. Visst kan jag förstå att man vill skaffa sig någon typ av minimalistiskt skodon om man vill hålla på med detta, eftersom det kan vara lite väl jobbigt att vara helt barfota, men 3-5 par inköpta på kort tid? Behöver man verkligen det? Jag tror inte det.


Anledningen är nog snarare att i vår kultur är det en ryggmärgsreflex att så fort vi blir intresserade av något ska det shoppas till förbannelse. När jag tänker efter är det väldigt återkommande inom alla mina intressen jag har. Läser man på cykelbloggar handlar minst 50% om vilka nya grejer man har skaffat inför säsongen. Långt innan saker har blivit utslitna ska det köpas nytt och häftigare. Till och med inne på rakknivsforum (ja, det finns faktiskt sådana) handlar det i stor utsträckning om de senaste inköpen man har gjort. Jag gillar som sagt att raka mig med rakkniv, men för många andra verkar det resultera i en köpmani, med fler rakknivar än tio män man kan göra slut på under sina livstider som resultat.

När jag rannsakar mig själv så har jag definitivt haft detta beteende själv. Vi uppfostras till att bli goda konsumenter, överallt i samhället får man se konsumismpropaganda. Innan jag började tänka efter var det en naturlig reaktion att så fort man hade lite pengar på fickan att köpa sig något nytt och häftigt, det var ju vad alla andra gjorde.

För några år sedan började jag fundera på vad som verkligen gjorde att jag mådde bra, och började se ett mönster. När jag av någon anledning inte har mått så bra psykiskt så har det nästan ofelbart lett in på att jag har börjat döva känslorna genom att börja planera att köpa någon ny ”rolig” pryl. När jag väl hade gjort det, så var det ju kul i någon vecka eller så, men snart var man tillbaks i samma sinnesstämning. Inget hade ju egentligen förändrats, jag hade bara glömt problemet för tillfället genom att uppleva en köpeufori.

Fortfarande måste jag noggrant tänka mig för när något ska köpas. Behöver jag verkligen denna saken, eller vill jag bara ha den? Det är väldigt lätt att slinka dit, och köpa onödiga prylar. För min del är det alltså helt klart beroendeframkallande med konsumism, så det är ju egentligen inte helt förvånande att man kan få ett helt samhälle på kroken med en sådan drog.

Jag är helt övertygad om att de flesta skulle må bra av att ta sig en funderare på vad de verkligen behöver köpa. Köper man inte för att döva sina känslor så kan man kanske ta tag i sina problem på ett bättre sätt. Det är också ett faktum att våra resurser inte räcker till för den konsumtionstakt som vi har idag. Slutar vi använda våra resurser till tom konsumtion skulle man kunna använda något av de kvarvarande resurserna för att bygga ett hållbarare samhälle.

Skrivet av: Joni

Comments (4) »

Konsten att träna människor

Jag fick en väldigt intressant kommentar i mitt förra inlägg av lyckligsomettbarn, hon skrev:

”Jag är själv utbildad i radikal behaviorism och upplever snarare att de flesta lärare jag träffat helt saknar kunskaper i inlärningspsykologi (behaviorism).”

Jag trycker att detta är så intressant så jag kände att jag ville skriva ett inlägg om det.

Jag är väldigt intresserad av hundträning och eftersom det enda effektiva metod att träna hundar idag är genom behavioristisk metoder så har jag fördjupat mig väldigt mycket i det. Man tränar alltså hunden att göra vissa beteenden som man vill. Gör hunden rätt så får den en belöning, gör den fel så uteblir belöningen. Jag arbetar alltså inte med att tillföra obehag alls.

Eftersom jag även håller kurser så började jag intressera mig för något som heter ”tag-teach”. Det är en typ av ”människoträning” där man precis som i hundträning tränar människor till att göra som läraren vill genom belöning (klistermärken för barn t.ex vid potträning, hos vuxna kan man använda ett pärlarmband där eleven drar fram en pärla för varje rätt den gör). Tagteach används främst inom sporter där man vill träna fram precision men det används även en hel del i barnuppfostran.

Det jag främst lärde mig genom att fördjupa mig i ämnet ”människoträning” är att den medvetna träningen av människor inte är lika stor som den omedvetna. Man behöver inte vara expert på behavioristiska metoder eller tagteach för att använda sig av det. Om vi verkligen tänker efter så tränar vi människor i vår omgivning hela tiden, utan att vi ens vet om att vi gör det. Det är den medvetna träningen, den som handlar om att dela ut klistermärken till barn som har varit duktiga som är i minoritet och den omedvetna som de flesta av oss ägnar sig åt.

Jag kan ta ett exempel från mitt eget liv:

Under våren hade vi väldigt mycket att göra här hemma, vi skulle gräva upp land för att börja odla. Vi arbetade i trädgården 12 timmar/dag. Lillen fick hänga med och tultade runt i trädgården tillsammans med oss. Vi har några trappsteg upp till vårt hus och det kan vara farligt om lillen ramlar ner därifrån så när han var så liten så ville en av oss hela tiden vara med honom när han klättrade i trappan.

Efter någon vecka så såg vi att lillen inte ville vara i trädgården mer, han ville bara klättra i trappan. Innan så gick han runt, plockade blommor, hjälpte oss att dra upp rötter. Nu stod han bara vid trappan och ville inte därifrån. Så fort vi bar iväg honom så dröjde det någon minut innan han var vid trappan. Han stod bara där och tittade åt vårt håll. Vi började fundera på varför hans beteende helt plötsligt hade ändrats och sen kom vi på det. När han var med oss ute i trädgården så var vi så upptagna med vårt arbete att vi glömde av att se honom, vi glömde bort hand kontaktsökande beteenden och jag tror att han kände sig bortglömd. Så fort han stod vid trapporna så gick någon av oss till honom, pratade med honom och såg honom. Detta gjorde så att han för att få belöningen att få vår uppmärksamhet gick mot trapporna för när han inte var där fick han en bestraffning av oss, han kände sig ensam och ignorerad. Det dröjde bara någon dag efter att vi ändrade vårt beteende som han slutade vara vid trappan.

Detta händer överallt, även om våra lärare i skolorna inte är tränade att arbeta enligt behavioristiska metoder så gör det detta helt omedvetet.

Jag var som liten väldigt bra på matte, jag räknade klart i matteboken snabbare än alla andra och eftersom min snälla klassföreståndare trodde att alla barn tyckte om att hjälpa andra barn så fick jag varje gång jag var klar med min uppgift hjälpa de andra i klassen med matteuppgifterna. Saken var den att jag var ganska blyg och hatade att hjälpa andra med uppgifter eftersom det gjorde mig obekväm. Detta blev en bestraffning och jag började att räkna långsammare för att slippa hjälpa till. Min lärare hade tränat mig (genom att använda en bestraffning) att inte räkna snabbt i matteboken även om hon menade väl.

Om vi vill undvika ett belöningstänk i vår barnuppfostran så är det viktigt att fundera på våra omedvetna signaler som vi sänder till våra barn. De självklara typerna av belöningsuppfostran, som klistermärken när man har varit duktig är enkla att undvika, det som är svårt är de gömda belöningarna och bestraffningarna.

Skrivet av Shadi

Comments (6) »

Unschooling

Unschooling är en pedagogik som jag verkligen har fastnat för och som verkligen passar oss och vårt sätt att se på kunskap. Det går ut på att barn inte går i skolan eller medverkar i någon undervisning hemma. Inlärning sker genom att barnet lär sig genom livserfarenheter. De lär sig alla de vanliga skolämnen och mer därtill genom lek, hushållsarbete, interaktioner med olika yrkeskategorier och genom att fördjupa sig i egna intressen. Det är många föräldrar världen över som använder sig av denna pedagogik och det finns mycket forskning om hur effektiv den är.

Det finns många olika typer av pedagogiska skolor när man undervisar. De mest kända och använda är: Behaviorism, kognitivism och sociokulturell pedagogik.

Våra skolor i dagens Sverige använder sig främst av behaviorism. Inom behaviorismen är det någon utomstående som bestämmer vad eleven ska lära sig. Det är elevens handlingar som avgör om eleven har lärt sig någonting och eleven lär sig genom uppmuntran eller förmaningar från läraren. I Sverige är det den av staten framtagna läroplanen som bestämmer vad eleven lära sig. Eleven lär sig det som är förutbestämt genom uppmuntran eller förmaningar såsom betyg från läraren och om eleven har lärt sig rätt kunskaper testas med hjälp av prov.

Unschooling är när man helt förlitar sig på att barnet lär sig vad han/hon vill och behöver lära sig. En unschoolare har ingen läroplan. Läroplanen bestämmer eleven själv. Det bedrivs heller ingen undervisning utan eleven lär sig genom att fråga, pröva och se på när andra gör något. Barnet lär sig det han/hon vill i sin egen takt och lär sig enbart det som denna själv vill.

Unschooling använder sig av en andra pedagogiska teorier, bland annat kognitivism. Enligt kognitivismen så tar inte eleven in information passivt utan lärandet ses som en konstruktiv process, det bygger på elevens inre drivkraft till att vilja lära sig. Vi människor och speciellt barn har en stor drivkraft till lärande, hela barns liv bygger på att ta in ny kunskap. Kanske inte just vad vi vill att de bör kunna, men de är kapabla att avgöra vad de behöver lära sig inför framtiden helt själva.

Enligt behaviorismen så kommer motivationen och drivkraften från läraren, eleven vill ha bra betyg alltså lär sig eleven det som läraren säger åt den. Motivationen enligt kognitivismen är en inre process och drivkraften är en önskan att lära sig.

Det läraren/unschoolingföräldern kan göra är att sätta barnet i miljöer där de blir inspirerat. Det är därför det är viktigt att vara aktiv som förälder när man unschoolar. Man ska vara ute i samhället med sitt barn och göra saker, på så sätt inspirerar man barnet. Som vuxen är man även en hjälp, unschooling går ju ut på att barn själva letar information. Som vuxen får man hjälpa barnet att hitta information som barnet inte kan hitta på egen hand.

Som barn så tyckte jag inte speciellt mycket om skolan, det jag lärde mig och som jag kommer ihåg idag lärde jag mig på egen hand och på min fritid. Joni lärde sig att både läsa och skriva som 5-åring helt på egen hand. Enligt kognitivismen är en inlärd kunskap något som man kommer ihåg lång tid framöver, den kunskap som man har lagrat i långtidsminnet.

Enligt behaviorismen så är kunskap att man kan besvara lärarens frågor. Har ni sett programmet ”Are you smarter than a fifth grader?” (är du smartare än en femteklassare?). Den går ut på att en vuxen ska svara på vanliga frågor som man lär sig från 1:a klass till 5:a klass. Det är ganska intressant att se att de vuxna har svårt att svara på frågorna, både jag och Joni tycker att frågorna är kluriga. Det är för att vi inte har lagt denna information som vi lärde oss i grundskolan i vårt långtidsminne. Vi lärde oss det för stunden men glömde sedan bort det. För mig var det aldrig intressant att kunna alla Sveriges landskap i huvudet, så jag glömde bort det. Jag kommer dock fortfarande ihåg hur man skulle bygga ett trädhus på bästa sätt för att det ska vara så hållfast som möjligt, jag och min kompis spenderade en hel sommar med att experimentera oss fram till den bästa metoden (vi fick lära oss hållfasthetsslära, träslöjd, fysik, kemi, matematik och många fler ämnen).

Resultatet av min skolgång var att skolan lyckades döda all min inre drivkraft till kunskap när jag hade nått gymnasieålder. Jag läste in det jag behövde för att få betyg, inte för att jag tyckte att det var superintressant. Det tog lång tid innan jag hittade tillbaka till den inre drivkraften igen.

Som unschoolare gäller det att ha is i magen. Vill barnet snöa in sig på en sak som flygplan eller djur i ett helt år är det ok. Man kan lära sig många skolämnen genom en enda hobby. Man ska ha is i magen och inte vilja tvinga fram lärande. Varför ha så bråttom?

Bok, blogg och hemside-tips för er som är intresserade:

Bok: After Homeschool: Fifteen Homeschoolers Out in the Real World (Parent’s Guide series)
http://www.amazon.com/After-Homeschool-Fifteen-Homeschoolers-Parents/dp/1931199302/ref=cm_lmf_tit_2/185-5893761-2011040

Bok: Dumbing Us Down: The Hidden Curriculum of Compulsory Schooling

http://www.amazon.com/dp/0865714487/?tag=leapingfromthebox-20

Bok: Free Range Education: How Home Education Works
http://www.amazon.co.uk/Free-Range-Education-Home-Works/dp/1903458072

Bok: Better Than School: One Family’s Declaration of Independence (denna bok är en bra start, för er som precis har blivit intresserade av hemundervisning)
http://www.amazon.com/Better-Than-School-Declaration-Independence/dp/0943914051


Bok: And What About College?: How Homeschooling Leads to Admissions to the Best Colleges & Universities

http://www.amazon.com/dp/0913677116/?tag=leapingfromthebox-20

En fantastisk inspirerande blogg: I’m unschooled, yes I can write.

http://yes-i-can-write.blogspot.se/

Comments (17) »

Att raka sig utan slit och släng

En sak som jag försöker tänka på i vardagen är hur man ska undvika att slösa på resurser genom att använda produkter som har kort livslängd. Ett mål för mig är att inte köpa något som jag inte kommer att ha i minst fem år. Oavsett om man tror på planerat åldrande eller inte, så är faktum att det idag finns väldigt mycket saker som snabbt hamnar på soptippen.

Att raka sig har för mig under många år inneburit att jag har köpt antingen engångshyvlar eller dyra flerbladssystem som t.ex. Gillette Mach 5. Dock har jag haft en gnagande känsla av att det dels inte fungerar särskilt bra, och dels att det känns väldigt onödigt att efter väldigt kort tid slänga rakhyvlar.

Jag undrar om det är andra män som känner igen sig i min reflektion att Gillettes rakhyvlar har egentligen blivit sämre med tiden. När jag som tonåring började raka mig var de dubbelbladiga, sedan kom trebladiga och nu är de fembladiga. För varje generation känns det som att priset har höjts, och livslängden har minskats, och successivt har den gamla generationen fasats ut. Svårt att veta om det faktiskt stämmer, eftersom de första generationerna är svåra att få tag på.

För sex månader sedan tog jag tag i det och köpte en rakkniv. På den mycket trevliga sajten http://www.whippeddog.com/ kan man få tag på begagnade restaurerade rakknivar. Det är en häftig känsla att använda något som är över 50 år gammalt tills dess ursprungliga syfte. Det finns många vintage-rakknivar kvar i omlopp, och med lite kärlek kan de fungera i många decennier. Det är lite skillnad mot dagens flerbladssystem som slutar vara skarpa efter några få rakningar.

Visst är det lite mer tidskrävande att raka sig med rakkniv, men det hör till charmen. Jag har gjort ett medvetet val att försöka ta det lite lugnare i livet. Även om man tjänar 10 minuter på att raka sig med moderna prylar, så känner jag att jag vinner på det i längden. Det blir en lugn stund på morgonen helt enkelt, det är svårt att vara stressad när man rakar sig på detta sättet. Efter ett tag så har man lärt sig att snabbt varva ner av ren självbevarelsedrift inför rakningen, är man stressad så straffar det sig snabbt. Det blir nästan ett slags meditation. Även underhållet av kniven är en meditation i sig, den behöver striglas (dras över en läderrem) och slipas, något som kräver koncentration för att lyckas.

Om du blir sugen på att testa så tveka inte, förutom att spara på resurser så kommer resultatet bli bättre och många vittnar om att det är snällare mot huden. Första gångerna kan man få något lite blodvite, men det lär man sig snabbt att undvika.

Skrivet av: Joni

Comments (6) »

Att växa är bra, eller?

Nu får väl jag göra min premiär här på bloggen också.

En av anledningarna till att vi har valt att leva på det sättet som vi gör är som lite av en protest och motaktion mot tillväxthysterin som präglar samhället idag. För att förtydliga lite vad jag menar med tillväxt är så är det alltså ekonomisk/BNP-tillväxt jag menar.

Men vad innebär då tillväxt? Enkelt uttryckt är det att BNP ska öka med en viss procentsats varje år. Det brukar pratas om att ca 2-3% är ett lämpligt mål. Det är alltså ett ganska tydligt uttalat politiskt mål att vi ska ha så kallad ”konstant” tillväxt, detta hör man ganska ofta när ekonomer och politiker uttalar sig.

Anledningen att jag är tveksam till uttrycket ”konstant tillväxt” är att det är missvisande. Att ha en ökning på 2% varje år är per definition en exponentiell ökning.

”The greatest shortcoming of the human race is our inability to understand the exponential function.” – Albert Bartlett

En exponentiell ökninga innebär att även om man börjar på ett litet värde kommer man till slut att öka i mycket hög takt, och det är den förändringen som Bartlett refererar till i citatet.

Exponentialkurva

 Men vad är då problemet med att ekonomin växer i hög takt? Det som är besvärande är att all typ av ekonomisk aktivitet i slutändan innebär användning av energi och råvaror. Energi och råvaror vet vi att vi har begränsade mängder av. Det innebär alltså att till slut kommer vi att slå i ett tak, och inte kunna ha den tillväxt vi är vana vid, och på vägen dit har vi påfrestat vårt ekosystem i mycket stor utsträckning.

Det finns flera saker som gör det olämpligt att fortsätta med vårt nuvarande mål med ekonomiskt tillväxt:

  • Miljöpåverkan: Som det ser ut i dagsläget har nästan all ekonomiskt aktivitet en miljöpåverkan. Växthusgaser, giftutsläpp, skogsskövling m.m.. Fortsätter vi i den takt vi gör kommer också denna påverkan att öka i mycket hög takt.
  • Energibrist/Peak oil: I princip all ekonomisk aktivitet kräver i slutändan energi. En mycket stor del av vår energi kommer från olja. Att oljan är begränsad vet vi, det är mer osäkert exakt hur mycket som finns. Dock finns det starka tecken på att vi börjar nå peak oil, d.v.s. den tidpunkt när vi inte kan få fram mer olja per år än året innan (vilket är ett paradigmskifte, vi har ända sedan olja börjat pumpas upp ökat från år till år, i exponentiell takt). Detta är något som kommer att strypa vår ekonomi och förhindra tillväxt. Har vi ett system som kräver tillväxt så blir det uppenbarligen ett problem. Exakt vilka konsekvenser det skulle kunna få är nog svårt att säga, men att gömma huvudet i sanden och inte låtsas om problemet hjälper inte.
  • Råvarubrist: Förutom olja och energi används också mycket råvaror. Alla dessa är också begränsade och kommer att ta slut någon gång. T.ex. kan en brist på fosfor göra det mycket svårare att odla mat med dagens industrialiserade jordbruk.

Det finns egentligen mycket mer att säga om tillväxt, peak oil och industrialiserat jordbruk, men det får komma senare. Är man nyfiken finns det en del att läsa här:

http://physics.ucsd.edu/do-the-math/post-index/

http://aleklett.wordpress.com/

http://www.steg3.se/

 

Vad har då detta med våra val om hur vi ska leva att göra? Lite kort kan man säga att vi försöker att inte hänga med i konsumismhysterin. Vi odlar egen mat, bor i ett billigt hus, jobbar inte heltid, har ingen tv, värmer med ved etc. Helt enkelt försöker göra det vi kan, på så många sätt som möjligt.

Skrivet av: Joni

Comments (3) »

Var är alla barn?

Jag var för ett tag sedan på besök i Majorna, en stadsdel i Göteborg där jag växte upp. Jag bodde där till jag var 13 år då vi flyttade tillbaka till Iran. I stadsdelen fanns det många barn. Man kunde se barn i olika åldrar leka med varandra på gårdarna. På somrarna var i ute hela dagarna, fria att göra precis vad vi ville. Vi tog små utflykter tillsammans, spelade fotboll hela dagarna, vi syntes, vi var en del av samhället.

Under mitt besök  så syntes det inte till så många barn, inte som det var för 20 år sedan där man kunde hitta barn i varenda litet hörn.  Vad har hänt tänkte jag, bor det inga barn här längre? Det fick mig att börja fundera och jag började leta efter barn i andra områden. Svärföräldrarnas barntäta villaområde, finns det några barn där? Nej, inga barn leker på gatorna inte ens under sommarloven då alla ska vara lediga.

Var jag än letar  så ser jag inga spontana sammansatta barngrupper leka med varandra. Vad har hänt?

Jag tycker att det är lite sorgligt, för vad händer om barn aldrig vistas ute bland folk? Vad händer om barn inte tar plats i vårt samhälle och visar att de har lika mycket rättighet att vistas där som någon annan medborgare? Jo, barn rättigheter skuffas undan, ser man de inte så finns de inte.

Skrivet av: Shadi

Comments (3) »